Rebound girl

Mycket hinner hända på drygt ett år, tiden flyger iväg när den själv vill och man ser inte susen av den. Det är konstigt. Man reflekterar inte över det förrän det är för sent.

Jag saknar min mamma, absolut. Något annat vore att ljuga. Vad hände med hennes sista år? Det försvann snabbare än något annat. Jag var inte med på det, ville inte inse hur det låg till. Hur det var och hur framtiden såg ut. Jag vill fortfarande inte det. Jag har stängt av. Jag gjorde det redan förra året. Stängde in mig i min egna lilla värld, min värld av trygghet. Där man inte känner något. Där tomhet är vardagen. Jag bor där ännu. Det är det som är det värsta. Vetskapen om allt man borde känna och uppleva. Då känner jag mig tom. Jag saknar henne av hela mitt hjärta, men jag känner det inte hela tiden, jag går inte runt och krampar hela dagarna. Jag har perioder när det slår mig med full kraft. Dagar som är värdelösa, men de är sällsynta. Jag har inte gråtit många tårar, fast jag vill. Jag vill känna. Det är sjukt. Det gör att man inte inser allvaret med situationen. Det är inte verkligt, det finns inte, det har aldrig hänt. Jag tror fortfarande att det är hon som ringer, en konstig känsla. Hon finns där någonstans, hon är inte borta. Jag vill det inte, så jag känner det inte. Jag stänger ner.
Jag vill känna, jag vill komma tillbaka till normalt läge. Men hur greppar man något som är så stort. När det är så tryggt och bekvämt att vara i sin bubbla. Hur får man fötterna tillbaks till marken, hur gör man för att vara i verkligheten igen?

Pappa

Varje eftermiddag infinner sig på något vis en tomhet här hemma. Inte jätte stor och påtaglig, men när man väl känner efter så finns den där. Man vet att runt 16 snåret kommer alltid pappa hem från jobbet. Då finns han här.
Det har nu gått 2,5 vecka utan pappa i hemmet. Jag har inte insett att han är borta på riktigt tror jag. Även fast vi inte har träffats på så länge så har hjärnan inte kopplat det. Frågan är om den kommer att göra det innan dess att han är tillbaka igen i December. Två månader känns som en evighet när man tänker på det. Men tiden bara rusar förbi. Även fast jag och pappa inte har den tightaste relationen eller pratar jätte mycket när han är hemma så känns det konstigt att vara faderlös i två månader. Det känns tomt när man firar sin födelsedag och pappa inte är där. Det saknas något när man tillåter sig själv att känna och tänka efter. Jag saknar honom. Jag saknar den tryggheten jag får av min pappa. Jag vet inte hur man bättre ska beskriva det. Min pappa får mig att känna mig trygg, det är inget min pappa inte kan göra eller fixa, typ. Nu är det borta. Det finns i Iran. 5,5 timmar bort. På skype. En bit av en saknas.
Men vi trotsar detta och klarar oss bra här hemma tycker jag. Visst är det mer krävande att vara två i huset med alla hundarna och allt tar ju mer tid osv. Men vi klarar det bra. För jag har ju faktiskt min mamma hemma. Hon är inte så pjåkig hon heller.

Men jag saknar dig pappa!

I skuggan

Ett himlans rumblande från ena sidan till den andra. Ena stunden är läget helt under kontroll, medan det i nästa rinner ifrån en. Man kan intala sig själv till att inte bry sig om det, men när man förlorar tron på sig själv, då kommer den stora vågen av osäkerhet. En liten sväng av rädsla. Fast, dessa stunder är sådana som man inte delar med någon annan, utan man spenderar dem för sig själv. Innan dess att sömnen kommer, om man inte har koll på åt vilket håll tankarna går. När man är ute och promenerar och hjärnan blir tom. När man känner sig tom. Jag har känt mig tom väldigt ofta på sistone. Mitt humör svänger därtill lite som det vill, något jag har väldigt dåligt samvete för när det drabbar de jag håller av. Jag rår bara inte för det. Jag kan inte alltid hålla koll på det. Jag har en känsla av tomhet, jag har ingen anledning egentligen. Men, den kryper sig på, gör sig hörd, sår sina små frön. Får mig att känna mig osäker. På det mesta.

Fick dessutom svar på cellprovet häromdagen. Det är någon förändring. Men det behöver naturligtvis inte vara någon fara. Men det är viktigt att fler tester genomförs. Lugnande? Jag vet inte om jag kan uppskatta ett brev med den texten. Väldigt svårt för det faktiskt. Och jag vet att man inte ska gå och grubbla, för det mår man inte bättre av och det behöver inte vara någon som helst fara. Och är det väl något, så har jag för mig att det inte ska vara så farligt ändå. Visst, jag har sagt att jag inte bryr mig så mycket om det, men ska sanningen fram så kryper det sig på ändå. In i tankarna, innan man ska sova. Oro, kanske en löjlig sådan, men det hjälps inte. Det finns där. Under tidigare stadie så slog jag fast att man är patetisk om man går omkring och oroar sig för vad det faktiskt kanske skulle kunna vara. Att man inte mår det minsta lilla bättre av det. Jag håller fortfarande med mig själv. Men jag kan inte släppa det. Jag vill inte. Det är inte det minstaste lilla kul alls. Jag är löjlig och patetiskt. Och jag tänker fortsätta låtsas som om ingenting ändå. Jag vill inte alls prata om det. Jag skriver mer till mig själv och jag vet att ni finns där om jag skulle vilja prata. Men jag vill inte. Det är inte kul. Men det är en fight emot de onda tankarna jag måste fightas själv. Så kanske har jag mina stunder på den dåliga sidan. Men förhoppningsvis mindre av dem, mer ljusa. Bara jag kan hålla mig sysselsatt så går det bättre. Men vad ska jag göra hela dagarna? Jag har lite ångest. Nu ska jag gå och sova, kanske hjälpte det att bara få ut lite av allt här? Kanske kanske. Men jag vill fortfarande inte prata om det. Ska klara av att få bort tankarna själv. Gå omkring och fundera såhär i 4 månader och du blir galen. Och det vill vi ju inte...

831

Jag har tidigare i förbi farten nämnt att en av mina favoriter på jobbet är 831. En ung, lite halv good looking kille, fast med tjej. Så det är ju ingenting med det. Och vi har då inte haft någon annan relation än några av de andra som finns på jobbet. Men, nu har läget förändrats. Han har förändrats. Det är hemskt. Pinsamt till och med. Vi har alltså alltid bara träffats på jobbet några kvällar i veckan ingenting med det, och ingen kontakt annars.

För någon månad sen lämnade han sin tjej - och skröt hej vilt omkring sig att nu ska han ut och leka av sig och sådär. (Detta var när jag var ledig - men jag har fått höra storyn från Ingela.) Sen dess att detta hände så har han totalt förändrats, killen är 26, men beter sig som 15. Väldigt imponerande? Varje kväll han kommer in är han super barnslig och vad värre är, väldigt fokuserad på mig. Hela stunden han och 719 är där, sitter han och "diskret" vänder på huvudet och stirrar på mig. I do not like. Dessutom, är han enbart sånhär när jag jobbar. När Marie är inne istället för mig beter han sig som en vanlig människa. Ska jag falla för den där barnsliga akten eller vad är det frågan om? Kanske funkar på en 13 årig tjej, jag vet inte. Men det är då inget som faller mig i smaken direkt. Han är mest bara pinsam.
Det har börjat ramla in sms dessutom. I stil med "Mums-Anna" "Du var extra hot ikväll, en riktig liten mums-bit" osv osv. Jag driver bara med det. Sa att det är perfekt att jag numera är "Mums-Anna" fatta vad bra jag och Måns passar ihop numera. Inget snällt tillbaka. Jag har noll intresse. Det löjliga med det här är, att när han kommer in på kontoret, så låtsas han som om ingenting. Han säger aldrig något om några sms han har skickat, what's up with that? Är det jobbigt för att jag inte svarar kanske? Kanske.. Och jag sitter och pratar om den nye lille hetingen som hälsat på oss några kvällar. Men han har då inte lagt ner sin pinsamma akt för det. Igår toppade han dessutom alla sina tidigare grejjer. Tillochmed 719 skrattade åt honom.

Jag och Ingela satt och skrattade åt honom ganska länge sen, utan att han förstod. Han och 719 kom tidigare än de andra, varpå de slog sig ner på sina vanliga platser. 831 satte sig med en stol mellan till mig. Som det brukar vara. Men det som hänt de sista gångerna är att en G4-vakt har satt sig emellan -varpå han varken kan se, höra eller prata med mig. Lite små jobbigt tydligen. För när jag kilade iväg för att öppna för G4 igår, så vips när jag kom tillbaka satt han brevid mig, så herr G4 kunde sitta på 831 fd plats. Why oh why? Var det lite uppenbart pinsamt? Blev det bättre av att han sen satt och sneglade på mig hela tiden? Gud, vad jag och Ingela skrattade. Han säger ju dessutom inget av värde. Vad vill han? Hur gammal är han? Kan man annat än att skratta? Jag tänker verkligen inte vara hans leka av sig tjej, jag är inte intresserad av att vara något annat än det heller. Men om man vill ha mig, så kan man kanske anstränga sig lite mer än att skicka den typen av sms jag får (när han är osäker på mig, eller jag inte svarat, så får jag något såntdära löjligt "skojsms" som man redan fått tio gånger tidigare i sitt liv) och kanske prata med mig irl. Kanske sluta bete sig som man var 15? Är det bara jag som tycker han är löjlig? Men om man nu ska ha en 26 åring, vill man inte ha en som kanske liite kan bete sig som folk? Alla kan väl vara barnsliga ibland, men.. Man kan väl åtminstone få kräva att han ska vara normal ibland? Eller?

Rädsla

Som väl alla redan vet är jag ju en polisdotter, dubbelt upp till och med och har väl växt upp med detta. Träffat mammas och pappas arbetskamrater lite då och då om man har varit med dem inne på jobbet. Det har aldrig varit några problem. Fram tills dess att jag blev kanske 16-17. Då slog det till. Jag blir jätte nervös varje gång jag ser en polis. Jag kan inte hjälpa det och jag vet inte varför. Det är inte som om att jag har gjort något. Eller de mig. Men jag blir rädd. Konstigt kan man tycka.
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"

Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.

Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.

Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?

Min Pappa

Han är helt enkelt bäst. Han kan precis allt. Allt.
Som ett exempel kan han till exempel hitta mina borttappade nycklar, i bilen.
Bara en sån sak?!

Jag gillar min pappa väldigt mycket.

My Dog

Idag har jag varit pappas flicka och varit med på My Dog. Tillsammans har vi stått i Flat Coated Retriver rasmontern. Jag var nästan lite ångerfull över att jag hade sagt att jag skulle med innan och lite nervös, men hey jag kunde ju inte mer än agera hundägare och säga det jag vet tänkte jag sen. Jag måste faktiskt säga att det var riktigt roligt, bortsett från sista timman när nästan inga människor var kvar vid montrarna. Då blev det lite segt. Men innan dess. Det var jätte kul, jätte mycket folk och inte en endaste fick mig ur ballans, utan jag kunde svara på allt. Ingen var så avancerad att jag kunde hjälpa till. Jag stod och var charmerande tillsammans med Vickie och Fräsen. Något som förvånade mig var också vilket stor variation på människor som kommer dit det faktiskt är. Det var människor av alla sorter, i alla åldrar och så vidare. Jag vet inte hur många olika historier man fick höra. Hur många barn som var fruktansvärt söta och förtjusta över hundarna, även förskräckta. Allt som allt var det en bra dag.

Det fanns dock lite hemskare stunder. För jag vet inte heller hur många hemska historier jag fick höra, om hur de förlorat sin hund a.k.a. bästa vän. Hur det gick till och när. Hur detta kändes och så vidare. Hur någon annan skulle fylla upp sitt tomrum efter en bortgången man/fru. Dessa människor fick mig faktiskt lite ur min värld kanske. Jag är nog lite blödig. Men det är fruktansvärt. Vad säger man till mannen vars hund - som han haft i flera år - dog av en plötslig hjärnblödning när han låg i sin favoritsoffa och sov, några dagar innan jul? Vad ska man säga? Jag kunde inte mycket annat än att leverera en plågad blick i dessa ögonblick. Jag vet hur det känns. Jag vet hur hemskt det är. Men man vill inte inse det, ens bästa vän, kanske det dyrbaraste man har, är inte odödligt, inte ens i närheten. Man vill bara blunda för det faktum att ens älskade lilla vän inte kommer att leva ett allt för långt liv.

Nu tänker jag bli blödig och löjligt sentimental. Faktum är att jag grät när jag skrev följande. Kanske inget som någon utan hund kan förstå. Vad vet jag. Men hemskt är det. Och ni får tycka vad ni vill.

Jag hatar det och allt prat om det har fått mig att tänka på det så mycket. Min lilla pärla kommer inte leva för alltid. Hon fyller 10 i år. Det är inte lite för en hund. Allt prat om det har fått mig att tänka på att en dag - kommer ju faktiskt hon inte finnas längre. Detta faktum är något som skrämmer mig riktigt. Jag var 9-10 när vi skaffade henne. Men jag kan inte minnas hur det var innan vi fick Vickie. I min värld känns det som hon alltid har funnits där. Denna lilla varelse har helt och fullt vunnit mitt hjärta. Nu ligger hon i min säng och sover och myser ner sig. Då och då kollar hon upp för att se till mig och vad jag gör. Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte höra om människor som förlorat sina små hjärtan. Jag vill inte tänka på att det kommer hända, en dag - förhoppningsvis långt långt in i framtiden. Häromkvällen låg jag och tänkte på barn av någon anledning. En dag vill jag ha barn, så långt har jag kommit, men det ligger långt fram in i framtiden. Kanske en 10 år eller mer. Då kom jag och tänka på att min lilla baby, aldrig kommer att få träffa mitt barn. Det är också hemskt. Något så fruktansvärt. Vickie är nog det käraste jag har nu. Faktiskt. Inte som att jag inte älskar de andra hundarna, men Vickie är den som jag har bäst relation till. Därför är det hon som figurerar här, dessutom är det hon som är äldst. 10 år, min lilla gumma. Min bäste vän. Jag vill att hon ska vara förevigt.
Jag vet att man får ta allt som det är, men det svider.

In The Mind Of Anna

I have this thing. Något som gör att jag har jäkligt svårt för att skriva om det riktigt personliga. Jag kan inte hjälpa det, men privat privat stannar oftast bara för mig själv. Mestadels för att jag inte vet exakt vem/vilka som läser - Men fortfarande inte vill göra en Johanna - och vet jag inte vem som läser, så har jag svårt för att skriva något om exempelvis mina känslor. Dumt.

Jag ska jobba på det. Jag lovar. Så kan jag bli liite mindre shallow än vad jag är nuförtiden. Visserligen är det inte mycket som hamnar här alls nuförtiden. Jag har så många bra tankar, men antingen är jag för lat för tillfället eller så finns det ingen data i närheten - och det superba jag har finulat ut försvinner bland alla andra mina genialiska tankar. För sådanna vet vi väl alla att jag har många... Väldigt många. Jag är smart, jag gick natur för bövelen. Hmmf. Sen att jag aldrig fattar det minstaste lilla av invecklad fysik är en annan femma.
Exempelvis:
Jag kan inte alls förstå hur man kan skapa ett/en liten Big Bang. Eller okej, om man nu lyckas göra det. Men i min värld (Annas värld of super science) så fattar jag inte vad som händer sen. Varför stannar allt? Varför utvecklas inte miniBig Bang till MiniUniversum som om måååånga år kommer innehålla miniMänniskor? Precis som i Men in Black, där de spelar puttekulor med galaxer. Det är bilden jag har av det hela. Oooch, expanderade inte allt väldigt mycket efter Big Bang? Joo, precis. Varför blåser inte miniBig Bang bort hela jorden då? Huh? Jag kommer lätt få Nobelpriset en vacker dag. I avancerad fysik. Jag lovar er.
Se bara hur duktig jag var som rättade till Big Bang överallt, innan stod det Big Band, låg skönare på tangentbordet på någotvis. Betyder inte det något? Bli imponerad nu då!

Presskonferens

På alla vänners fina diskreta frågor på hur det går på killfronten. Kan jag nu lägga fram svaret här med, för allas betraktande:

Jag har kört på stylen att jag ska bli nöjd med mig själv först innan något annat är aktuellt what so ever. Just nu är jag trött på det, när motivation är noll. Så skulle du, snygga kille, vara intresserad så är jag öppen för en diskussion om jag är ute på marknaden.
Du vet var jag finns.

Great

Satt precis och pratade lite med Philip. Kändes riktigt bra. Philip är killen som jag tidigare date:at, först för något/några år sedan en lite längre tid. Då jag faktiskt verkligen trodde på att det skulle bli något. Vet inte alls varför det inte hände? Undra om han vet det heller? Senare åkte han iallafall iväg till France ett år, då vi lyckades hålla kontakten på msn och prata lite då och då. När han sedan i Juni återvände till Sverige igen bestämde vi oss för att göra ett nytt försök.

I mitten på sommaren träffades vi inne i stan för att gå och äta lunch och sedan bara vandra runt lite. Allt var jätte mysigt och så, men jag kände mig bara väldigt osäker. Vet inte varför. Men, hur som helst var jag väl inte redo för något där helt enkelt. Vilket resulterade i att vi inte hördes av på länge. Sedan skaffade han en annan tjej, vilket gjorde att det verkligen kändes som att jag inte kunde höra av mig. Vaddå uppenbart att man hör av sig för att man ser att han har en ny? Njae, så jag fick fint vänta ett tag och sedan skriva - medan jag förklarade varför jag inte kunde skriva innan. Ingen annan tycks någonsin förstå logiken i mina resonemang. Konstigt, jag som alltid är så klar.

Hur som helst så har vi iallafall lyckats prata lite då och då efter detta. Mest bara snabbt kollat om allt är väl och det dära. Ingen personligt what so ever. För någon vecka sedan såg jag honom när jag var i stan med Amanda. Vilket var en konstig upplevelse. (Jag kan skriva det här nu, eftersom jag numera förklarat för honom med) Jag såg honom stå på andra sidan gatan med en massa tjejer runt sig (varav jag gissade att en var hans tjej), jag knuffade lite fint på Amanda för att visa. Varpå hon stannar för att hon inte fattar pga att hon pratar i telefon samtidigt. Nu hugger det riktigt tag i magen på mig, fjärilar flyger och allt det där. Jag förstår mig inte på det. Jag kan inte bestämma om jag ska hälsa eller inte, om han har sett mig eller inte. Utan står bara och kollar. Tillsist vänder jag mig om och går, utan att hälsa. Vore lite udda.
-Hej, Anna - Vi date:ade innan.. Du är tjejen alltså? Mhm...
Njae, bäst att undvika detta. Det konstiga är sedan bara att fjärilarna förföljer mig. Visst, han såg riktigt bra ut och så. Men why? Där vandrar jag runt och känner mig störtkär? Något som jag rimligtvis inte var. Konstigt. Satt i hela dagen. Sedan var det borta.

Jag berättade detta för honom, han hävdade att han blev lite röd av det hela. Gulligt. Sedan att om jag inte varit så off i somras, så hade det kanske blivit något. Han hade gillat mig. Typiskt tänkte jag då. Men det är grejen med mig. Jag tror jag vill ha saker bara för att de har passerat mig förbi. Jag är absolut inte kär för tillfället, inte det minsta. Jag har inget särskilt intresse av någon heller, inte heller av Philip, som btw fortfarande har sin tjej.

Men, jag inbillar mig lite då och då att jag är kär. Att jag vill ha den där personen som jag tidigare kunde ha fått, men som det av någon anledning inte blev så. Jag blir avundsjuk om de skaffar flickvänner, jag vill var den tjejen. För att jag märker hur bra killarna hanterar dem, hur söta de blir. Även om de nu var det innan med, så förändras ändå allt sen. Min "kärlek" sitter i någon timma eller så, innan jag inser att jag bara trånar lite och är löjlig. Jag vill inte ha dem. Varför ska min hjärna spela mig spratt? Varför ska de vara så söta?
Äsch, jag har iallafall en bunt söta kompisar. Det är jag helt säker på.
Det är också skönt att man kan prata om allt. Den insikten fick jag nu med Philip. Goodie.

Ironiskt, På Hög Nivå

Mina gamla klasskompisar gillar mig. Big time. De känner mig ännu mer. Herre jävlar vad de känner mig. När de ger mig som exempel för att kritisera någon annan. Kan man vara ganska så säker på att jag inte är deras favorit då? Haha, så kul. Amanda ringde mig och berättade när jag var på jobbet. Jag började skratta där jag var bland alla människor. Så kul. Det kan inte vara bra att umgås med mig, man blir en självupptagen liten jävel. Säkerligen bitchig med eller något i den stilen. Iallafall inte en bra människa. Bara en människa att se ner på, att hata.
Oh, vad det glädjer mig. Jag gillar inte er heller.

Träning

Efter ha varit sjuk i en vecka och samtidigt ägnat lite tid åt att inte äta rätt alls, så är jag finally igång igen. Nu är det dags att skärpa till sig lite tänkte jag. På riktigt den här gången. Maten är under kontroll, någongång då och då, någon gång i veckan, så kan man väl få unna sig precis vad man vill. Men i övrigt får det vara lite gräns på det nu, vill man så kan man. Vill jag tro iallafall. Krossa inte mina drömmar. Det gör jag själv om någon vecka eller så. Kanske. Men träningen har kommit igång iallafall, det är bra. Till skillnad från Johanna, så nöjer jag mig med Friskis & Svettis, Spinning och jympa är det som gäller from now on. Hitills mest spinning, jag gillar det, big time. Vilket gör chansen större till att jag kommer att ha lusten kvar att fortsätta sen, men tröttnar jag å andra sidan på spinningen så kan ju jympan få ta en större roll i veckan. Simpelt.

Men, det finns lite små saker jag måste få irritera mig på när det gäller träningen.
1. Jag och Elin var på spinning klockan 07.15 i Måndags, för att ha det avklarat tänkte vi. Vi och fem till. Så sitter man där på sin cykel och ser ledaren. En riktig tjockis. Liksom, va? Det känns fel. Jag skiter fullständigt om ni tycker jag är en idiot nu, men jag vill inte ha en tjockis ledare. Hur motiverande är det då? Jaha, är det så man blir av denna träningen? Jag vill ha en slimmad fan, helst skit snygg. Såndär som man hatar pga hur snygg den är. Typ. Jag vill känna att det lönar sig att träna, motivation är väldigt viktigt. Tjockisar kan hålla sig borta från ledarplatser. Okej?

2. Surtanter som tror att de äger världen för att de råkar vara äldre än alla andra. Jag hatar folk som har noll respekt för en bara för att man är yngre. Eller, framförallt ungdom. Jag hatar dom, de ser ner på en på ett sånt sätt som får mig att se rött. Åh, idag slog de till. Vi var på ett Core/spinning pass och hade lyckats knycka till oss platser längst bak i salen. Då kommer två kärringar och ställer sig precis brevid. Efter några minuter påpekar dom på sin äckliga tanter-som-äger-världen-dialekt att Ni kan nog inte stå precis vid oss. Eh, nehe? Vi stod här innan påpekade jag då tillbaka. Varav ena tantjäkeln (Okej, 40+) lyfter lite på fötterna och kollar, jaha oj, ne, men jag står inte på er... Så det kan ni ju inte ha gjort. Haha skrattar hon på äckel tanter-som-äger-världen-maner. Och vägrar att flytta på sig. Jag ger upp och flyttar på mig och är mäkta irriterad resten av passet. Jag gottade mig åt hur tjocka de såg ut på cykeln sen, den ena hade till och med sin tröja ut och in. Sucker! Åh!

3. Känna sig som man är mest värdelös i hela rummet. Okej, det händer inte så ofta. Jag är lite bra på det mesta liksom, inget stort men, jag är inte helt kass. Förutom när det kommer till typ Mage och sådan styrka. Jag har inga muskler alls, jag lovar. Jag dör. Orkar inget alls, känns bra. Där ligger tanterna som tror sig äga världen och ser inte ens ut att lida lite i rörelserna? Det gör ont, mer ont än när mjölksyran fräter sönder det som ska föreställa mina magmuskler. Samtidigt som mina axlar gör så att riktiga styrkeövningar som man ska ha all vikt på armarna blir helt omöjliga att göra. Vilket medför en dålig känsla.

Men utöver det så. Jag är nöjd, jag gillar att gotta mig åt att någon är värre än mig. Löjligt, kanske. Men det struntar jag i, jag älskar att inte vara sämst, fulast, tjockast och hela det där kalaset. Mmm....

Ny lanserad extra blogg

Förvirring

Enligt horoskopet i biotidningen skulle tydligen relationer funka bra nu för mig och Amanda. Hennes vän skulle inte vara så blyg bara så kunde det hetta till och jag och min vän kunde få spännande nätter om vi började med en rolig aktivitet. Varför ska de skriva vän? Blir det inte lite fel då, Amanda sa åt mig att inte vara så blyg. Ska vi då ha heta stunder? För att vi är vänner som gör roliga saker ihop? Njae, kunde de inte komma på något lite mer fyndigt än vän, tänk på oss små förvirrade satar med bara en liten vänskapskrets. Förvirring, yes!

Relationer är i övrigt lite non existing i mitt liv, det finns kanske typ i landet Far Far Away, men inte hos mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför, även om jag har mina små förklaringar för mig själv. De känns ganska så lama, men jag kommer inte ifrån dem. Den absolut största är väl att jag inte är tillräckligt nöjd med mig själv för att våga ge mig ut efter någonting. Kanske.
Men, jag är rädd rent allmänt för det med, jag är inte tjejen som kan föreställa mig själv i ett förhållande. Jag skräms lite av tanken bara, detta i sig säger väl en hel del. Jag är väl inte mogen, eller så har jag bara inte "hittat den rätta". Tss, jag är rädd, seriösa grejer skrämmer mig, big time. Börjar någonting bli seriöst, så är risken stor att man inte ser mig igen. Om man inte sköter det snyggt vill säga och tar det lugnt och fint. Inte många som lyckats med det inte. Ehm, mitt längsta förhållande? I femman, med Ludde. Vi var tillsammans i några månader. Vi träffades typ aldrig, utöver i skolan, då vi nästan aldrig pratade. Men han gav mig pengar, av någon underlig anledning så visste han hur man gjorde en tjej lycklig. Vilka tider. Efter det har det inte vart så tjusigt alls. Mest tomt på den fronten, kanske för att inte rikemannen har dykt upp?

Min andra anledning är nog mest kopplad till de andra två. Jag har jätte svårt att faktiskt falla för någon på riktigt. Jag får små crushes, men inte så mycket mera. Eller en liten släng av förälskelse som sitter i en månad och sedan avlägsnar sig. Fast framför allt, så infinner sig de om det är någonting som inte är lyckat. Låt oss säga någon som inte vill ha mig, eller någon som på något sätt iallafall har ett hinder. Då jäklar kommer det. För att det ska vara omöjligt, eller iallafall inte lätt. Jag har nog en liten crush i några av mina killkompisar, bara för att de är så "perfekta". De vet hur man handskas med mig, de är snälla, de vet hur och vad man ska säga, eller rättare sagt de får en att må bra. På något sätt vet de vad som krävs och levererar. Men, de är just kompisar, visst kan man flirta lite på skoj. Men inget mer. Kanske skulle det kunna bli det, kanske inte. Jag är inte säker, men för att få mig att vilja något mer, så vet jag inte vad som ska krävas. Att de blir totala idioter kanske? Jag vet inte.

Jag har verkligen försökt, jag har det. Men det funkar inte så. De snälla söta killarna som vill ha mig och är super bra lyckas bara inte. Jag har kämpat för att försöka bli kär i dem. Men det uteblir bara och man kan bara känna vad bra det skulle ha kunnat bli. Men icke, varför ska man ha det så lätt? Någon som är perfekt och vill ha dig? Fiasko.
Killen för mig måste alltså inte vilja ha mig till något seriöst what so ever, ha en lite svinig sida. Samtidigt som han har världens charm som liksom kan svepa omkull mig, men bara när han vill. För är det på hans villkor, så kan man liksom längta efter uppmärksamheten. Känna sig glad när man är i hans fokus, man är hans. Just då. Just då när man flirtar och skojar och pratar, just då så inbillar man sig att joda, det här kan bli något. Men, samtidigt är man säker att så inte är fallet. Förändras situationen, förändras även känslorna. Hur ska han då vara?
Som Robbie, Johnny, Jensen, Jude eller något kanske? Då är jag dökär, jag lovar.

Återigen, blev inte inlägget som planerat. Kanske jag en dag tar mig i kragen och skriver vad jag tänkte. Men än så länge, så nöjer jag mig med drömkillarna.

Förklaring

En vän till mig som jag antar inte brukar vara inne här och kolla, drog snabbt en slutsats när han kikade in för någon vecka sen. Det var i samband med att jag hade lagt upp massa bilder på mig själv och de enda orden han sa om alltihop var: "En blogg för någon med dåligt självförtroende". Att all there is to it, var att lägga upp bilder på sig själv för att få kommentarer som stärker självförtroendet. Eller något i den stilen. Först blev jag lite irriterad, för så ser jag inte på det. Men sedan började jag se på det lite ur hans synvinkel. Sure, han har väl delvis rätt, men absolut inte helt och hållet.

Det här är en blogg av någon med dåligt självförtroende. Inget snack om saken. Jag är inte helnöjd med mig själv, vilket sometimes gör att jag känner mig obekväm. Det är inget jag nekar till. Jag trodde nog att alla jag känner, känner mig såpass bra ändå. Så att de visste det. Visst, jag kan hålla ett spel för gallerian och jag vet flera personer som tror eller har trott att mitt självförtroende var på topp och att jag på allvar anser mig Vackrast. Det är nästan lite skrattretande. Visst, jag använder mig av Vackrast som namn på msn, men har vissa människor aldrig hört talas om ironi? Men, hur som helst. För att klara av att leva i en ytlig värld som en tjej med dåligt självförtroende, så måste man spela en roll. Man kan inte gå ut i världen och låta allt och alla se på en att man inte trivs. Iallafall inte helt och fullt, visst att några människor känner det ändå, men för att man ska kunna få en bra plats och kunna trivas, så får man blunda för det faktum att det är läskigt och att man inte alls är Vackrast. Men, det lustiga är att denna rollen hjälper en oerhört i "jobbiga" situationer. Känner man sig osäker, så är det bara att agera därefter, dra till med din självsäkra fasad och klara dig ur allt. Oerhört lustigt. Men, just detta skapar en trygghet, folk tror att du är säker och du kan på någotvis sedan bygga upp säkerheten mer och mer efterhand. Tackvare att man låtsas först. Sjukt, men det är en sådan värld vi lever i. Oavsett, så har jag inte världens bästa självförtroende.

Men, självförtroende är någonting som varierar lite dag från dag. Ibland kan jag tycka att jag ser jätte fin ut, men jag har å andra sidan dubbelt så många dagar som jag vill gräva ner mig. Men, man måste lära sig att klara av det. På ett sätt eller ett annat. De dagar jag inte trivs jätte mycket med mig själv, är kanske inte de dagar jag väljer att leka med min bästa vän kameran och ta en massa massa bilder på mig själv. Knappast. Men när jag väl mår bra, så älskar jag det och jag gillar verkligen att ta kort på mig själv. Jag är verkligen jätte ego vissa dagar. Ni skulle träffa mig när jag är på krogen en bra dag. Ajajaj, då är jag så fin i kanten så det finns inte. Utseendefixerad till hundra, där gäller det att vara värdig. Annars kan du gå. Jag är hemsk, jag vet men jag kan inte hjälpa det. Min mamma skäller alltid på mig för att jag är utseendefixerad. Men som sagt, det går inte över - kanske om några år, kanske inte. Vad vet jag? Men, jag är nöjd med det såhär. När jag är nöjd med mig själv så gillar jag hur världen ser ut och då behöver jag inte ta på mig min roll lika mycket, det blir lättare. Lite paradoxalt att jag gillar det, eller? Men, mina dåliga dagar brukar kunna vara rätt lindriga ändå. Fast, tvärtemot vad min påpekande vän påstår, så vill jag inte ha en massa komplimanger för att få mig att må bättre. Är jag inne i en dålig dag, så tas inte komplimangen emot. Den avfärdas som det dummaste jag någonsin hört. Ingen människa kan tycka så, det är omöjlig osv. Tycker inte jag det, så kan ingen annan tycka det. Punkt.

Varför jag då lägger ut mina egotrippar? Jag gillar uppmärksamhet, eller fel. Jag har ett behov av att visa upp mig rättare sagt. Känner jag mig fin kan jag väl få vara det inför andra? Ni behöver inte påpeka det. Men jag vill visa mig, vet inte varför. Jag har alltid gillat att spegla mig osv - när jag var liten speglade jag mig i allt, allt, allt. Det hänger fortfarande i. Jag var en av spegelflickorna på gymnasiet. Jag gillar att se mig själv vissa dagar. När jag gillar det, så gillar jag även att andra ser det. Det bara känns bra. Låter löjligt? Javisst, men jag är ganska löjlig egentligen. Visst har jag inget emot komplimanger, men någon kan jhu lika gärna tycka att jag inte är fin? Eller hur? Det är inte kommentarer jag är ute efter. Jag gör det faktiskt bara för att.
Jag vet inte ens om jag orkade följa den röda tråden jag hade i huvudet innan jag började skriva nu. Möjligtvis blev detta lite rörigt. Men jag känner inte för att sitta och läsa igenom och fixa. Det får vara såhär, lite mer som mig då, lite förvirrad.

Hmm, dåligt självförtroende och älskar att visa upp sig.
Ja, vad ska jag säga? Jag är mångsidig.

Ångest

Lite då och då får jag ångest som hoppar på mig ifrån ingenstans Eller, förmodligen har den sin botten någonstans nere i mitt oländiga djup. Innan har man alltid kunnat vifta bort den med ett "Det är ett bra tag tills dess, det behöver jaginte bekymra mig om nu. Vi får se vad som händer". Just nu känns det dock inte lika avlägset längre. När man sprungit ut från sin sista dag på gymnasiet, visst känner man sig fri och sjukt jäkla bra. Den dagen tänkte jag då inte det allra minsta på min framtid, bara på att jag klarat mig såpass långt. Mina tre år på Natur var finally över. Framtiden var fortfarande imorgon, det är den väl visserligen idag med, men på studentdagen så tänkte man inte mer på det. Vi va bara bra, jäkligt bra.

Nu efteråt, sådära nästan två månader senare, så kan jag förstå alla äldre vänners prat. Deras förmaningar om att njuta av gymnasietiden så mycket som det bara går. För, det blir inte bättre sen, gymnasiet är jäkligt soft. Jag förstod inte då, kanske för att jag valde att inte låtsas om det. Egentligen vet vi nog alla det. Gymnasiet är en trygghet, då man vet vad man ska göra och vad som förväntas av en. Man har ett mål, att klara av just detta. Men sedan?
Kunde jag någongång ibland under gymnasiet slås av ångest över vad jag skulle göra sen, så är det ingenting emot vad som kan dyka upp idag. Nu har jag inte tryggheten av att veta att efter sommaren ska jag tillbaka till Hulebäck. Tillbaka till Nv-salarna och vara en medel student. Nu måste jag bestämma saker själv. Ingen säger åt mig vad jag ska göra. It's all up to me. Jag gillar inte sådant. Jag är tjejen med beslutsångest. Hallå? Om jag inte kan välja en film att se på, hur ska jag kunna välja vad jag vill göra med mitt liv? Vad jag vill arbeta med? En utbildning? Njae, jag känner mig bara tom när jag tänker på det. Jag har inte den blekaste om vad jag vill bli när jag blir stor. Verkligen inte, sure jag kom in på en högskola. Men på en utbildning jag inte ens kunde minnas att jag sökt, som jag verkligen är långt ifrån säker på att jag vill gå. Vill jag spendera tre år på att bli receptarie? Jag, Anna, jobba på ett apotek? Jobba för ett läkemedelsföretag? Jag har svårt att se den bilden. Jag har visserligen problem med att se mig själv i någon större bild för tillfället. Varför ska det vara så svårt?
Kan inte någon bara säga vad jag ska bli när jag blir stor? Sätta mig på en utbildning och säga vad jag ska göra? Hur ska man veta vad man vill? Hur ska man kunna göra något om man nu bara var en medel student? En flicka med Vg i snitt, som inte alls är hajj på det som alla andra är. Jag kan när jag vill, ibland. Men det är ingen tröst när man ska söka till något.
Jag vill bli läkare, men säkerligen bara för att det är så orealistiskt som det kan bli i min värld. Säkert, jag får inte ens drömma om det typ. Men, vafan? Jag vet inte... Bara att jag har ångest, jag vill ha något att göra... Vad ska jag göra i höst?

Det Finns Alltid Hopp

I Wanna Be Nano Again

Jag saknar min käraste lilla lekkamrat. Hon som förstår mig, hon som är precis som jag - fast blond. Hon som är sådära en himlans massa äckliga mil bort. Hon som har varit det i flera veckor. Jag ringde henne på väg hem från jobbet, för jag tänkte hurra överlyckligt över att hon var hemkommen (eventuellt väcka henne med men...), ja så söt är jag. Men icke! Hon hade bara lurats med mig, hon menade nästa måndag. Inte idag, hon är alltså inte hemma. Hon kan inte leka med mig ännu. Hon kan inte vara Anna & Amanda, jag kan inte få vara Nano, som jag bara är med henne. Fast, hon ska tydligen hem på lördag istället. Alltid något. Men jag saknar henne då iallafall. Men när hon kommer hem, då ska vi leka. Då ska vi tillochmed se på hotties har vi sagt. För det är någonting som vi är väldigt bra på. Dregla över någon film eller liknande, kanske Supernatural do over? Jag skiter i vilket, bara min lilla blonda knasboll kommer hem till mig.
Get on that stupid train girl!

Listan

Låg sömnlös en kväll och började då sakta men säkert att fundera. Om jag nu skaffar mig en pojkvän, så måste jag jhu få ha en lista. En lista med människor man får ha sex med, utan att jag behöver känna mig otrogen. Då började jag sedan tänka över vilka människor som skulle vara med på listan, vissa kom till mig på mindre en en sekund: Robbie Williams, Johnny Depp and so on. Fast sen blev det klurigare, för jag kom på hur många som helst snyggingar i kändisvärlden som jag mycket väl skulle kunna tänka mig. Tänk bara alla hetingar i filmerna, i alla tusen olika serier jag kollar på, alla heta artister osv. När jag då i mitt huvud hade rabblat upp minst 30 pojkar, slog tanken mig att Alla kändisar borde kanske vara med?. Sen kom då det nya problemet, var dras gränsen för kändis? Skulle en liksom svensk liten pelle kunna räknas med? Okej att typ Stellan Skarsgård är en kändis (inte som jag vill ha på listan dock...) men är en liten idol deltagare en kändis? En kille som varit med i en liten svensk såpa? Vart drar man gränsen? Svårt, men i vilket fall som helst, två svenskar på min lista är Mikael Persbrandt och Måns Zelmerlöw*. Lätt. Föresten kan vi slänga in Marcus Schenkenberg när vi ändå håller på med. Men, där tar nog min för nuvarande vetande av svenka lista slut. Min lista för utlandet är dock oändlig. Jisses, vilka möjligheter det finns där ute.

Jag älskar min lista. Men, just for the record, eventuella pojkvännen får inte ha en lista. Nejnej.

Och det bästa av allt, detta är knappt en bråkdel av alla hotties där ute.
Graow!

*Jag förstår inte vad som gick fel? Jag sa klart och tydligt att jag önskade mig denna människa i studentpresent. Fick jag det? Nae. Jäkligt dålig stil!

Dreamland

Drömde en underbart härligt underlig dröm inatt.
Utspelade sig här i mitt hem, det var jag + 2 pojkar.
Nejnej, inget sådant nu - var inga snaskiga detaljer med någonstans alls.
Det roliga var, att jag tydligen hade valt att jag tyckte om den ena av killarna.. Vilket gjorde den andra jätte arg. Då snackar vi amerikansk serie/film upprörd/arg. Sådära riktigt dramatiskt alltså, varpå jag skulle ta rollen som tröstare, för självklart kan han inte vara arg på mig, han måste jhu förstå. Så jag drog på mig manteln i äkta såpa stil att hänga mig i hans arm och skrika, snyfta och förklara... det gick lite sisådär.

För han hatade verkligen tanken på att jag gillade kille nummer 2, för på något vis var jag nog hans? Jag vet inte, tänk såpa och klura sjäva. Saker och ting behöver inte alltid hänga ihop.
Så, jag slängdes iväg från hans arm, han röt och var allmänt macho (som killar alltid ska vara i serier) och hoppade istället på nummer 2 och började slåss.
Spännande värre.
Jag minns dock inte vem som vann fighten om mig.

Men, det var väldigt roligt att det var just de två.
Fortfarande en underhållande tanke.
Kändes lite taget ur verkligheten, iallafall från den enes perspektiv.
Men, nu har jag lärt mig något.
För, det är väl på långfredagen man kan drömma om sin näste?
Då man ska lägga en hartass och ett rått ägg under kudden?
Eller?

Sleeping Psyko

Nog för att vi alla har vetat att jag har något litet fel på mig. Men påsistone har det utvecklats vidare till någon djup psykisk störning.
De senaste veckorna har och kan jag
fortfarande inte sova på innern i min säng.
Jag, som alltid sover närmast väggen - vart jag än sover,
så vill jag har platsen intill väggen.
Men nu, icke. Det går bara inte.
Lägger jag mig där, så ekar resten av sängen tomt.
Resten av sängen är ett stort hål, ett stort svart ingenting. Det finns inte. Vilket är väldigt jobbigt, det går inte att sova intill ingenting.
Men fortfarande, känns sängen lika ensam och tom.

Vilket är konstigt, jag har inte för vana av att sova med någon annan där.
Men nu jäklar så. Det går bara inte.
Det finns en osynlig liten mur i min säng.
Längst ut ska jag ligga.
Ligga och trycka mot kanten och fallet ner mot golvet.
Där, helst på rygg, ska jag ligga. Varje natt.

Jag är störd. Jag vet. Jag vill inte vara det.
Jag vill sova intill väggen!
Whattafuck, hur river man osynliga murar?