Det finns alltid någon som har det värre

....

Jag känner lite att det kanske krävs en förklaring till inlägget under. Även om jag bara tycker rubriken är kul i sig. Men, nu ska ni få höra. Det är inte någon random människa, utan en kär gammal klasskamrat till mig. En klasskamrat som alltid alltid varit och hackat på mig för att jag är självupptagen, utseende fixerad och hela den faderullan. Hon var en av de två människor som fortfarande slänger iväg en liknelse av mig som en liten diss till en annan klasskompis. Och jag är fan inte sämre jag, när det ska dissas kan man väl ta en liknelse med henne. Why not. (Jag är inte aaalls långsint).

Ja, som sagt är jag ju då världens mest egoistiska och självälskande människa som inte gör annat än ser på mig själv hela dagarna och tror att hela världen kretsar runt mig. (Oohja.)
Men av alla de tre år vi gick tillsammans på gymnasiet, så kan jag ju ärligt säga att det jag tycker om henne är ju inte bättre än vad hon säger om mig. Jag har aldrig under alla mina år träffat en människa som är mer egotrippad, som inte kan prata om något annat än sig själv, sina problem, kläder, pengar, killar - äkta som vidsidanav- and so on. Herregud, umgicks man med henne så existerar man inte längre. Man blir en skugga av något som skulle kunna vara en människa, man blir två öron, eller i mitt och några jag känner's fall - en vägg. Man stänger av bara.
Och hur egotrippad än jag må vara, och jag kan väl erkänna att jag knarkar uppmärksamhet ibland, så skulle jag aaaldrig aaaaldrig någonsin låta en människa från aftonbladet ta kort på mig och ha som stil grej. Aldrig! Speciellt inte om man ser helt Hej kom och hjälp mig ut.
Vem är det som skriker efter uppmärksamhet? Jag eller hon?

(Jag känner att jag inte riktigt får ut all min känsla här, men skit samma, det räcker att skrapa på ytan ibland med..)

Haha

Jag har kommit fram till:

Att jag inte ska ha en Mac, alltid något.

Rädsla

Som väl alla redan vet är jag ju en polisdotter, dubbelt upp till och med och har väl växt upp med detta. Träffat mammas och pappas arbetskamrater lite då och då om man har varit med dem inne på jobbet. Det har aldrig varit några problem. Fram tills dess att jag blev kanske 16-17. Då slog det till. Jag blir jätte nervös varje gång jag ser en polis. Jag kan inte hjälpa det och jag vet inte varför. Det är inte som om att jag har gjort något. Eller de mig. Men jag blir rädd. Konstigt kan man tycka.
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"

Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.

Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.

Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?

Klantish

Okej, datorn hade jag ingenting med att göra att den numera är trasig. Som en liten parentes kan jag ju lägga till att jag nu måste köpa en ny, en bärbar ska det bli. Säkert blir det bra. Tillbaks till det riktiga igen. Jag blir förvånad över mig själv ibland. Jag tappar alltid saker, men ingenting brukar gå sönder eller få några större konsekvenser. Men nyss, så tappade jag min kära lilla mobil i en vattenpöl. Jag såg den dyka ner mot botten för att sedan vända om och lägga sig att guppa lite skönt på ytan i den svarta pölen. Det kändes som att den låg där i en evighet. Men det var väl bara chocken över att jag är så klantig. Nu spökar den lite, belysningen funkar inte som den ska. Men jag har plockat isär den och lagt den på torkning. Förhoppningsvis så vill den komma tillbaks till mig. Jag vill inte behöva lämna in den igen. Snälla snälla fungera! Jag lovar att vara snäll!

Den vita diamanten

Det är en söt liten sak den där. Kunde få bo hos mig.

Hur kul är den då?

a) Min data vägrar att fungera och det verkar inte riktigt som om att min "svåger" kan fixa den. Jag vill ha min dator nu. Sure, det funkar väl att sitta här på Mor och Fars dator, men njae. Jag vill ha min egna med alla mina saker på.

b) När jag sitter här, så irriterar jag mig något fruktansvärt på hur dammig skärmen är och tänker riktigt irriterande tankar om den som städar här hemma. Efter någon sekund inser jag att det är ju jag som gör det. Faaan. Jag måste städa. Jag vill inte. Save me, save me (Kanske gör det snygga hoppet som vi gör på jympan till... Hjälper det?)

c) Om jag nu ska städa, som jag självklart måste. Så vill jag ju ha hög musik på. Men, då kommer vi till nästa problem. All musik är på min dator, som: INTE STARTAR. Yehej. Kanske får lyssna på typ GES eller något. Kan funka...