Idag har jag varit pappas flicka och varit med på My Dog. Tillsammans har vi stått i Flat Coated Retriver rasmontern. Jag var nästan lite ångerfull över att jag hade sagt att jag skulle med innan och lite nervös, men hey jag kunde ju inte mer än agera hundägare och säga det jag vet tänkte jag sen. Jag måste faktiskt säga att det var riktigt roligt, bortsett från sista timman när nästan inga människor var kvar vid montrarna. Då blev det lite segt. Men innan dess. Det var jätte kul, jätte mycket folk och inte en endaste fick mig ur ballans, utan jag kunde svara på allt. Ingen var så avancerad att jag kunde hjälpa till. Jag stod och var charmerande tillsammans med Vickie och Fräsen. Något som förvånade mig var också vilket stor variation på människor som kommer dit det faktiskt är. Det var människor av alla sorter, i alla åldrar och så vidare. Jag vet inte hur många olika historier man fick höra. Hur många barn som var fruktansvärt söta och förtjusta över hundarna, även förskräckta. Allt som allt var det en bra dag.
Det fanns dock lite hemskare stunder. För jag vet inte heller hur många hemska historier jag fick höra, om hur de förlorat sin hund a.k.a. bästa vän. Hur det gick till och när. Hur detta kändes och så vidare. Hur någon annan skulle fylla upp sitt tomrum efter en bortgången man/fru. Dessa människor fick mig faktiskt lite ur min värld kanske. Jag är nog lite blödig. Men det är fruktansvärt. Vad säger man till mannen vars hund - som han haft i flera år - dog av en plötslig hjärnblödning när han låg i sin favoritsoffa och sov, några dagar innan jul? Vad ska man säga? Jag kunde inte mycket annat än att leverera en plågad blick i dessa ögonblick. Jag vet hur det känns. Jag vet hur hemskt det är. Men man vill inte inse det, ens bästa vän, kanske det dyrbaraste man har, är inte odödligt, inte ens i närheten. Man vill bara blunda för det faktum att ens älskade lilla vän inte kommer att leva ett allt för långt liv.
Nu tänker jag bli blödig och löjligt sentimental. Faktum är att jag grät när jag skrev följande. Kanske inget som någon utan hund kan förstå. Vad vet jag. Men hemskt är det. Och ni får tycka vad ni vill.
Jag hatar det och allt prat om det har fått mig att tänka på det så mycket. Min lilla pärla kommer inte leva för alltid. Hon fyller 10 i år. Det är inte lite för en hund. Allt prat om det har fått mig att tänka på att en dag - kommer ju faktiskt hon inte finnas längre. Detta faktum är något som skrämmer mig riktigt. Jag var 9-10 när vi skaffade henne. Men jag kan inte minnas hur det var innan vi fick Vickie. I min värld känns det som hon alltid har funnits där. Denna lilla varelse har helt och fullt vunnit mitt hjärta. Nu ligger hon i min säng och sover och myser ner sig. Då och då kollar hon upp för att se till mig och vad jag gör. Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte höra om människor som förlorat sina små hjärtan. Jag vill inte tänka på att det kommer hända, en dag - förhoppningsvis långt långt in i framtiden. Häromkvällen låg jag och tänkte på barn av någon anledning. En dag vill jag ha barn, så långt har jag kommit, men det ligger långt fram in i framtiden. Kanske en 10 år eller mer. Då kom jag och tänka på att min lilla baby, aldrig kommer att få träffa mitt barn. Det är också hemskt. Något så fruktansvärt. Vickie är nog det käraste jag har nu. Faktiskt. Inte som att jag inte älskar de andra hundarna, men Vickie är den som jag har bäst relation till. Därför är det hon som figurerar här, dessutom är det hon som är äldst. 10 år, min lilla gumma. Min bäste vän. Jag vill att hon ska vara förevigt.
Jag vet att man får ta allt som det är, men det svider.
