Jag saknar min mamma, absolut. Något annat vore att ljuga. Vad hände med hennes sista år? Det försvann snabbare än något annat. Jag var inte med på det, ville inte inse hur det låg till. Hur det var och hur framtiden såg ut. Jag vill fortfarande inte det. Jag har stängt av. Jag gjorde det redan förra året. Stängde in mig i min egna lilla värld, min värld av trygghet. Där man inte känner något. Där tomhet är vardagen. Jag bor där ännu. Det är det som är det värsta. Vetskapen om allt man borde känna och uppleva. Då känner jag mig tom. Jag saknar henne av hela mitt hjärta, men jag känner det inte hela tiden, jag går inte runt och krampar hela dagarna. Jag har perioder när det slår mig med full kraft. Dagar som är värdelösa, men de är sällsynta. Jag har inte gråtit många tårar, fast jag vill. Jag vill känna. Det är sjukt. Det gör att man inte inser allvaret med situationen. Det är inte verkligt, det finns inte, det har aldrig hänt. Jag tror fortfarande att det är hon som ringer, en konstig känsla. Hon finns där någonstans, hon är inte borta. Jag vill det inte, så jag känner det inte. Jag stänger ner.
Jag vill känna, jag vill komma tillbaka till normalt läge. Men hur greppar man något som är så stort. När det är så tryggt och bekvämt att vara i sin bubbla. Hur får man fötterna tillbaks till marken, hur gör man för att vara i verkligheten igen?
.bmp)
