Insight

Hur är det möjligt att Göteborg känns helt öde en fredags kväll i juli? Hade alla förflyttat sig ner mot sydligare breddgrader för att kolla på bilder eller vad? Något skumt var det iallafall. Tur att man har en kompis att roa sig med lite iallafall, fast än det inte blev en sån kväll som vi hade tänkt oss. (Det blir aldrig som man har tänkt sig..) Men, jag fick iallafall en Frozen Strawberry, så jag ska inte klaga...





Sen var det dags att ta sig hem med. Snäll som man är så hoppar man av nere vid skolan med Jennifer. Ajaj, läskig väg att vandra själv. Ni kan ju se själva... Men jag klarade mig hem. Puh!

831

Jag har tidigare i förbi farten nämnt att en av mina favoriter på jobbet är 831. En ung, lite halv good looking kille, fast med tjej. Så det är ju ingenting med det. Och vi har då inte haft någon annan relation än några av de andra som finns på jobbet. Men, nu har läget förändrats. Han har förändrats. Det är hemskt. Pinsamt till och med. Vi har alltså alltid bara träffats på jobbet några kvällar i veckan ingenting med det, och ingen kontakt annars.

För någon månad sen lämnade han sin tjej - och skröt hej vilt omkring sig att nu ska han ut och leka av sig och sådär. (Detta var när jag var ledig - men jag har fått höra storyn från Ingela.) Sen dess att detta hände så har han totalt förändrats, killen är 26, men beter sig som 15. Väldigt imponerande? Varje kväll han kommer in är han super barnslig och vad värre är, väldigt fokuserad på mig. Hela stunden han och 719 är där, sitter han och "diskret" vänder på huvudet och stirrar på mig. I do not like. Dessutom, är han enbart sånhär när jag jobbar. När Marie är inne istället för mig beter han sig som en vanlig människa. Ska jag falla för den där barnsliga akten eller vad är det frågan om? Kanske funkar på en 13 årig tjej, jag vet inte. Men det är då inget som faller mig i smaken direkt. Han är mest bara pinsam.
Det har börjat ramla in sms dessutom. I stil med "Mums-Anna" "Du var extra hot ikväll, en riktig liten mums-bit" osv osv. Jag driver bara med det. Sa att det är perfekt att jag numera är "Mums-Anna" fatta vad bra jag och Måns passar ihop numera. Inget snällt tillbaka. Jag har noll intresse. Det löjliga med det här är, att när han kommer in på kontoret, så låtsas han som om ingenting. Han säger aldrig något om några sms han har skickat, what's up with that? Är det jobbigt för att jag inte svarar kanske? Kanske.. Och jag sitter och pratar om den nye lille hetingen som hälsat på oss några kvällar. Men han har då inte lagt ner sin pinsamma akt för det. Igår toppade han dessutom alla sina tidigare grejjer. Tillochmed 719 skrattade åt honom.

Jag och Ingela satt och skrattade åt honom ganska länge sen, utan att han förstod. Han och 719 kom tidigare än de andra, varpå de slog sig ner på sina vanliga platser. 831 satte sig med en stol mellan till mig. Som det brukar vara. Men det som hänt de sista gångerna är att en G4-vakt har satt sig emellan -varpå han varken kan se, höra eller prata med mig. Lite små jobbigt tydligen. För när jag kilade iväg för att öppna för G4 igår, så vips när jag kom tillbaka satt han brevid mig, så herr G4 kunde sitta på 831 fd plats. Why oh why? Var det lite uppenbart pinsamt? Blev det bättre av att han sen satt och sneglade på mig hela tiden? Gud, vad jag och Ingela skrattade. Han säger ju dessutom inget av värde. Vad vill han? Hur gammal är han? Kan man annat än att skratta? Jag tänker verkligen inte vara hans leka av sig tjej, jag är inte intresserad av att vara något annat än det heller. Men om man vill ha mig, så kan man kanske anstränga sig lite mer än att skicka den typen av sms jag får (när han är osäker på mig, eller jag inte svarat, så får jag något såntdära löjligt "skojsms" som man redan fått tio gånger tidigare i sitt liv) och kanske prata med mig irl. Kanske sluta bete sig som man var 15? Är det bara jag som tycker han är löjlig? Men om man nu ska ha en 26 åring, vill man inte ha en som kanske liite kan bete sig som folk? Alla kan väl vara barnsliga ibland, men.. Man kan väl åtminstone få kräva att han ska vara normal ibland? Eller?

....

Jag känner lite att det kanske krävs en förklaring till inlägget under. Även om jag bara tycker rubriken är kul i sig. Men, nu ska ni få höra. Det är inte någon random människa, utan en kär gammal klasskamrat till mig. En klasskamrat som alltid alltid varit och hackat på mig för att jag är självupptagen, utseende fixerad och hela den faderullan. Hon var en av de två människor som fortfarande slänger iväg en liknelse av mig som en liten diss till en annan klasskompis. Och jag är fan inte sämre jag, när det ska dissas kan man väl ta en liknelse med henne. Why not. (Jag är inte aaalls långsint).

Ja, som sagt är jag ju då världens mest egoistiska och självälskande människa som inte gör annat än ser på mig själv hela dagarna och tror att hela världen kretsar runt mig. (Oohja.)
Men av alla de tre år vi gick tillsammans på gymnasiet, så kan jag ju ärligt säga att det jag tycker om henne är ju inte bättre än vad hon säger om mig. Jag har aldrig under alla mina år träffat en människa som är mer egotrippad, som inte kan prata om något annat än sig själv, sina problem, kläder, pengar, killar - äkta som vidsidanav- and so on. Herregud, umgicks man med henne så existerar man inte längre. Man blir en skugga av något som skulle kunna vara en människa, man blir två öron, eller i mitt och några jag känner's fall - en vägg. Man stänger av bara.
Och hur egotrippad än jag må vara, och jag kan väl erkänna att jag knarkar uppmärksamhet ibland, så skulle jag aaaldrig aaaaldrig någonsin låta en människa från aftonbladet ta kort på mig och ha som stil grej. Aldrig! Speciellt inte om man ser helt Hej kom och hjälp mig ut.
Vem är det som skriker efter uppmärksamhet? Jag eller hon?

(Jag känner att jag inte riktigt får ut all min känsla här, men skit samma, det räcker att skrapa på ytan ibland med..)

Haha

Den vita diamanten

Det är en söt liten sak den där. Kunde få bo hos mig.

Ice Ice Baby

Det här skulle vi gjort för länge sedan! Det är något vi inte alls förstår oss på och självklart vill dela med oss av. Kanske kan du lösa mysteriet? Håll i er, detta har förbryllat mig sedan midsommar!

Jag Lever

Bara så att du slipper oroa dig. Jag finns kvar. Men mitt internet, samt min ork till att skriva ner alla mina smarta tankar har legat nere. Men, nu finns internet. Kanske tar jag migsjälv i kragen någongång snart. Kanske snarare än vad man tror. Men troligtvis inte i påsk. För då ska jag äta. Godis, onyttigheter.

Det var allt för nu.

Vänners Vänner

Hur kommer det sig att oftast när man träffar en kille. Spelar ingen större roll om det är casual eller på en fest. Om det är en date eller bara ett ragg. Att de alltid har vänner som är snygga? Vännerna brukar alltid vara mycket snyggare. Hur går det till? Om den första man hittade redan är snygg liksom? Men, det är alltid så. Iallafall när jag är ute, hittar man en snygg kille och flirtar järnet med honom, så dyker hans bästa kompis upp en minut senare och är fucking underbar. Inte verkar han heller ha någonting emot att bli flirtad med, men han skulle aldrig drömma om att sno en av sina kompisars ragg. Åh, snygga killar kommer alltid in senare i bilden helt enkelt.

Fast, det är ganska härligt om man ser över sina killkompisars umgängeskrets. Oh, vad många snyggingar man kan hitta där. Mina killkompisar bryr jag mig inte så fruktansvärt mycket om hur de ser ut och jag skulle inte vilja ha dem som något annat än vänner. Kan det bli mer perfekt då? För om de är mina vänner så borde de väl kunna låna ut sina snyggingvänner till mig? Bara lite? Åh, me like.

Koll

Jag har ett allvarligt problem. Något som upprepar sig gång på gång, gällande diverse saker. Finner jag mig någonting som jag gillar och faller för, så kan jag inte minnas hur det ser ut. Inte alls, eller jag tror att jag gör det. Men är inte säker. Vilket ofta kan medföra problem.
Av typ:
a) Jag kan inte köpa ett klädesplagg, för jag är inte säker på om det var det där plagget jag såg förra veckan och gillade. Det kanske inte är samma? Kändes det såhär? Oftast infinner sig nämligen inte samma känsla igen. Typiskt.

b) Jakten efter en pryl kan bli lång, otroligt lång. Eftersom att jag i brist på minne hittar på egna detaljer. Min höstjacka (som jag nu har köpt iallafall) var jag helt säker på innehöll rosa detaljer. Men inte fann jag någon sådan jacka. Jag fick inse att det var den vanliga grå. Efter många om och men.

c) Det blir pinsamt. Jag faller lite smått för eller har iallafall intresse för en kille. Men kan inte helt säkert minnas hans utseende. Följande scenario händer på uteställe i Gbg:
Jag står och stirrar någon minut på en kille.
Killen stirrar tillbaka, men säger inget eller ger ifrån sig några signaler.
-Shit, antingen är han killen därborta i baren fruktansvärt lik Varbergaren eller så är det han! Han vet jhu vart jag skulle, men. Alltså jag är inte säker. Han kanske liknar?
(Mastermind som jag är knåpas det ihop ett sms.)
"Hey! Så, vad har du för dig nu ikväll då? Puss"
(Någon minut senare ramlar det in ett sms.)
"Det vet du redan"
Jahopp, det är alltså han, jag har stått och stirrat som ett frågetecken och uppenbarligen har han haft koll. Säkerligen roande. Pinsamt för mig i vilket fall.

Kan man inte ens få minnas säkert hur en kille man är intresserad av ser ut? Jag är alltid så. Hmm, det där kanske var Varbergaren?
Åh, shit.. Jag tror att det där kanske var -?
Hörrú, var inte han lite lik han?
Varför? Ska någon annan behöva hålla koll på vad jag gillar?

Mystik I Vardagen

Alla har vi väl våra moments, minst sagt. Ibland stämmer allt och man är på topp, eller så är allt totalt åt helvete. Men, alla är jhu inte lika mycket på topp även om de har en toppen dag. Allt beror jhu helt och hållet på vad man har för ursprungsmaterial. Jag har inga problem med att förstå mig på detta, speciellt fixerad vid ytan som jag är. Visst, allt som finns där inuti spelar säkert en jäkla roll någonstans i det mysteriska spelet Relationer. En stor fet roll. Men, det är en roll som utvecklar sig sakta med tiden. Till en start så är det bara en liten biroll, som ger lite extra, eller drar ner betyget. Men inget som läggs speciellt stor vikt på. Jag har rätt, eller hur? Ju längre tid det går, desto mer plats tar sedan insidan och ibland kan tillochmed min favorit utsidan slås ut ur tävlingen totalt. Liksom, det finns människor som bara för att de har hittat någon som de älskar både till det inre och till det yttre lägger av med att bry sig om utseendet totalt? Where's the fun in that? Är det inte lite kul att även om man älskar insidan hos någon? Även få gilla det yttre? Att den är lite fin ibland? Eller? Kanske bara är jag som sätter sånna höga krav? Jag är kanske en komplett idiot, vem vet? Inte jag iallafall, men jag lever hellre som en idiot än en bra människa om så nu är fallet.

Ett annat fenomen som fascinerar mig stort, som kanske lite kan kopplas till det där med moments. Är mega snygga killar med as fula tjejer. Detta är ingenting som är ovanligt, inte alls - tvärtom. Gå ut på stan och det är vad du finner. En jätte snygg kille? Jaha då har han en ful tjej på armen. Varför? Hur föll han för henne? För i sina bästa dagar så kan de oftast inte ens bli lite snygga de dära tjejerna. Vilken jäkla outgoing insida hon måste ha, som kan lysa igenom hela fulheten och ta över den stackars pojkens sinnen. Hur lyckas man? När gör man detta? Faller killen för dig bara du går förbi? För att din personlighet gör en plötslig attack? Eller får hon haffa tag i en snygg kille på stan och sedan hålla i för glatta livet och prata på. Prata prata prata, för att visa sitt inre? Det är ett mysterium för mig. Snälla, let me know how it works...
För, alla dessa killar kanske inte är så utseende fixerade (uppenbarligen) men det är fortfarande ett stort steg till att då först få en attraktion till någon. Konstigt. Oh, tänk hur det blir i det förhållandet när tjejerna slutar bry sig om hur det ser ut med. Gosh, om andra förfaller . . .

Och gnäll inte på mig. Mamma gör det tillräckligt. Jag får höra så ofta det passar in, att det är insidan som räknas. Jag svarar oftast med ett fnys. Insidan kommer sen, efter en säsong eller två.

Katalogen Är Här

Det hade jhu verkligen skadat att bli bra på bilden i studentkatalogen. Fy satan vad det hade svidit. Jag hade inte kunnat leva med mig själv då. Shit alltså, det hade varit illa.
Ville bara säga det.

Cruel To Be Kind?

Hur kommer det sig, att varje gång man ser ut som ett vrak
men ändå väljer att sätta foten utanför dörren,
så dyker det upp någon man känner?
Kan någon förklara detta mysterie för mig?

Idag valde jag att stanna hemma från skolan, vaknade med huvudvärken
vid min sida - var för trött för att fightas med den. Så jag gav upp.
Sedan tänkte jag framåt halv 12 snåret att, när jag nu ändå är hemma.
Så kan jag jhu passa på att ta en promenad med hundarna.
Ja, det ska jag göra. En kvart senare lämnar vi huset.

Ska jag då gå den vägen jag vill gå,
med risk att springa in i någon påväg hem från tåget?
Eller välja en helt annan - tråkigare väg?
Hmm, med noga utträkningar kommer jag fram till att jag kan tima in
min vandring genom centrum till mitt emellan tågen anländer.
Perfekt! Ingen ska få se mig såhär inte, tänkte jag och knallade på.

Men, vad sker väl då..
När man nästan tagit sig igenom den värsta delen av den planerade rutten.
En bil kör förbi, människan inuti stirrar,
kör in på parkeringen en bit framför och stannar.
Neej, neej, neej tänkte jag då.
Men johoda, ut hoppar han, börjar gå stannar sedan, flinar lite och hejar.
Morr, tänkte jag då och såg mig om efter räddning.
Heeej...

Tillsist någon minut senare kommer jag med bortförklaringen;
Jag visste att jag inte skulle gått här, man springer alltid in i någon.
Varför är det så hemskt då? För att du inte var i skolan?
Eeh, nej - för att jag ser ut såhär! (osminkad och allmänt skabb)
Men, jag tyckte den tröjan var snygg iallafall.
(Eeh, tack?!)
Sure, men ehm.. Vi hörs väl antar jag..
Hejdå - rusar iväg.

Varför varför varför? tänkte jag.
Man tänker att man snällt ska gå ut med hundarna, inte en jäkel är väl ute och vandrar omkring i Bgd runt 12 snåret? Nae.. Jag behöver inte fixa i ordning mig på nått sätt heller, det är väldigt onödigt. Ska förövrigt låta huden återhämta sig lite.
(Sen dess att någon jäkel bestämde sig för att ge mig finnar från ingenstans??!)
Det är bara att dra på sig något och vandra iväg.
Och självklart, möter man någon.

Inte en chans i hela världen att han hade kommit där om jag hade sett super snygg ut.
Noway.. Tänk om jag hade trippat omkring där i sexiga högklackade, fina kläder och med ett ansikte som såg välmående och vackert ut. Om jag bara hade varit lite snygg ens..
Aldrig att han hade varit där då, pratat med mig eller liknande.
För något sådant händer inte i denna världen.
Varför skulle någon se en när man ser vettig ut?
Gosh, måste börja sminka mig även när det är minus grader och jag bara ska ut och hämta posten.
(Vet inte vad minusgraderna hade med det hela att göra..)

It's a cruel world, tänkte jag...