....

Jag känner lite att det kanske krävs en förklaring till inlägget under. Även om jag bara tycker rubriken är kul i sig. Men, nu ska ni få höra. Det är inte någon random människa, utan en kär gammal klasskamrat till mig. En klasskamrat som alltid alltid varit och hackat på mig för att jag är självupptagen, utseende fixerad och hela den faderullan. Hon var en av de två människor som fortfarande slänger iväg en liknelse av mig som en liten diss till en annan klasskompis. Och jag är fan inte sämre jag, när det ska dissas kan man väl ta en liknelse med henne. Why not. (Jag är inte aaalls långsint).

Ja, som sagt är jag ju då världens mest egoistiska och självälskande människa som inte gör annat än ser på mig själv hela dagarna och tror att hela världen kretsar runt mig. (Oohja.)
Men av alla de tre år vi gick tillsammans på gymnasiet, så kan jag ju ärligt säga att det jag tycker om henne är ju inte bättre än vad hon säger om mig. Jag har aldrig under alla mina år träffat en människa som är mer egotrippad, som inte kan prata om något annat än sig själv, sina problem, kläder, pengar, killar - äkta som vidsidanav- and so on. Herregud, umgicks man med henne så existerar man inte längre. Man blir en skugga av något som skulle kunna vara en människa, man blir två öron, eller i mitt och några jag känner's fall - en vägg. Man stänger av bara.
Och hur egotrippad än jag må vara, och jag kan väl erkänna att jag knarkar uppmärksamhet ibland, så skulle jag aaaldrig aaaaldrig någonsin låta en människa från aftonbladet ta kort på mig och ha som stil grej. Aldrig! Speciellt inte om man ser helt Hej kom och hjälp mig ut.
Vem är det som skriker efter uppmärksamhet? Jag eller hon?

(Jag känner att jag inte riktigt får ut all min känsla här, men skit samma, det räcker att skrapa på ytan ibland med..)