Gatans knäppskallar

Det står nog klart nu, det måste vara så grannarna ser på oss i huset på hörnet.
Anledningen? Mor min har införskaffat sig ännu en liten hund. Summa summarum, vi har fyra hundar här hemma. Galet värre. Så nu består mina dagar av att passa lillan, den gula, Puma. Hon är väldigt söt, men jag uppskattar mycket min sömn på morgonen. Något hon inte har lärt sig att förstå ännu. Men det kommer väl snart hoppas jag. Men en sak är bra. Så länge man måste vara hemma med henne på dagen, så har jag en undebart bra ursäkt till att sitta hemma och se på OS. Underbart. Det måste jag minnas sedan när jag någon gång i framtiden ska skaffa barn, att det vore väldigt käckt att tima in detta med ett kommande OS. Perfekt att sitta hemma och roa sig med hela dagarna. Jag har blivit beroende. Se, nu fick ni ännu en anledning till att tycka att jag är konstig. Listan blir bara längre och längre.
Men jag har numera fyra söta hundar.. Jag vet inte om det ger mig ett plus eller ej?

Omtänksamt

Okej människor. Känn er utmanade! Som tidigare nämnts så önskar jag mig Måns eller Jocke Berg i födelsedagspresent.
I helgen försökte då min bästis få med sig en Måns-look-a-like inslagen i rosett till mig. Jag fick en bild mitt i natten på honom - Visserligen en dålig bild, men vad gör väl det? Man ser ju ansträngningen hon har gjort. Åka till Malmö och leta upp en främmande Måns-man. Är hon världens sötaste eller vad? Visst, det är inte orginalet, men jag kan gå med på en väldigt bra kopia. Så nu vet ni, vad som krävs. Amanda ligger högst i kurs, speciellt efter det här.
Keep on going people!


Den främmande "Måns-mannen",
även om det inte syns på bilden, men jag litar på Amanda.

Anna and Amanda sitting in a tree

Perfekt

Regnet bara öser ner mot rutorna, ljudet är underbart. Jag ligger i mörkret och bara är. Bara lyssnar. Kan man somna till ett härligare ljud? Ge mig lite mer blåst så är det visserligen strået vassare. Men, man ska inte klaga.

Jobbigt

Som större delen av sommaren är jag nu återigen ensam hemma, fast denna gången tog de även med sig min lilla pärla. Villket sved aningens mycket. Men, man kan inte sitta och tänka på det, så jag slog mig ner här framför fönstret och kollade och lyssnade på regnet. Det är kärlek. En trygg känsla på något konsigt sätt. Jag kan inte förklara det, it's just the way the cookie crumble.

Med fötterna på fönsterkarmen sitter jag istället och funderar. På allt möjligt. Mest på hur deprimerad jag blev av att ställa mig på vågen. Att jag alltid ska envisas med det, speciellt när den är så ond. Här har man känt sig jätte duktig och trott att allt gick åt rätt håll, yeah right. Väger mer än på mycket länge. In ya face beatch! skrek den med en inte så himla trevlig ton. Blä! Men, nog deppat om det, vi fortsätter här på våran hyfsat fina bana, så kanske den kan le mot mig nästa gång.
Nu är istället frågan; Ska jag gå upp till Jennifer, eller ta bilen och istället åka och träna sen? Jag vet att jag har sagt att jag älskar regnet, men det tar lite emot att ge sig upp på berget ändå. Jag kommer vara dyblöt när jag kommer fram. Men, om jag hittar min regn jacka så smattrar det ju å andra sidan väldigt mysigt när man har luvan på sig... Svåra val.
Speceillt när jag mest känner för att lägga mig i sängen igen och lyssna till regnet. Kanske får bli att åka och träna sen innan jobbet ändå. Låter som en bra idé...