Zara

Nu är jag något så ruggigt irriterad så det finns inte. Jag var inne i staden tidigare med Syz, hade väldigt trevligt. Kollade runt, drack kaffe(!), åt lunch och sådär. Det hela avrundade vi med att gå in på Zara uppe mot Kungsport. Jag fann mig världens goaste T-shirt och en kofta. När jag nu kommer hem upptäcker jag att larmet sitter kvar på T-shirten. Vafan? Hur svårt kan det vara? Uppenbarligen har subban larmat av tröjan då det inte tjöt när jag gick ut. Men ändå? Ska jag vandra omkring med ett larm i nacken? Nehej. Jag ringer och klagar. Det jag får höra är att jag får komma in och ta bort det. Hur kul är det när man bor i Bollebygd? Ska jag betala 100 spänn för att åka och få bort ett larm på en tröja jag redan betalt för? Nehejdu! Inte kan man få någon som helst ersättning eftersom att "det händer endast 1/10000, det är en mänsklig faktor som man inte kan räkna bort. Ibland sitter de lite svårt till och man kan glömma... Inget att göra något åt. Även om vi beklagar..." Det här är för mig en princip sak. Jag köpte en icke dyr tröja för 100 kr, ska jag behöva betala lika mycket för att kunna ha den på mig? Åhå, irritation!

Ps. Min pappa är bäst i hela världen, han knipsade bort det jäkla larmet. Tji fick de idioterna. Nu tänker jag vägra handla där. Bara gå till Brunnsparken. Allt är en princip sak. Och, ursäkta om det är en dum fråga? Men vad är det för jäkla larm man bara kan knipsa bort då? Är det effektivt? Eller är det enbart för att det har larmats av innan? Piper det om man knipsar av det inne i affären? Annars får ni här ett tips alla snattare... Vad vet jag. Jag är en betalare iallafall. En irriterad sådan. Men som gillar sin pappa väldigt mycket.

Fifan

I de här gråa stövlarna här satt jag fast fint. Hade fin panik med. Det var inte skoj alls.
Var länge sen nu. Men jag minns det fortfarande. Hemskt.

Nu ska jag sova och ladda inför imorgon. Hoppas min midsommarkrans överlever natten i systers kylskåp.

Väl spenderat?

Innan jobbet igår slog jag till med ett Puls/Medel pass på vägen. Lagom svettig och slut körd ramlar man in i omklädningsrummet. Plockar upp sina ombyteskläder och... ingen handduk. Väskan gapar tomt. Allt annat finns, utom handduken. Jaha? What to do? Man hinner inte hem. Det är bara att ta sig ut till kassan, där finns två sorters handdukar, den lilla - lagom stor att torka pannan med á 40 kr- och en stor á 90 kr. Bara att le sött och sedan bita ihop. Precis det jag ville lägga mina pengar på. Vad tycks? Visst är den super snygg och vem hade inte lagt 90 spänn på den sån här vilken dag som helst?


Ps. Den luddar också...

831

Jag har tidigare i förbi farten nämnt att en av mina favoriter på jobbet är 831. En ung, lite halv good looking kille, fast med tjej. Så det är ju ingenting med det. Och vi har då inte haft någon annan relation än några av de andra som finns på jobbet. Men, nu har läget förändrats. Han har förändrats. Det är hemskt. Pinsamt till och med. Vi har alltså alltid bara träffats på jobbet några kvällar i veckan ingenting med det, och ingen kontakt annars.

För någon månad sen lämnade han sin tjej - och skröt hej vilt omkring sig att nu ska han ut och leka av sig och sådär. (Detta var när jag var ledig - men jag har fått höra storyn från Ingela.) Sen dess att detta hände så har han totalt förändrats, killen är 26, men beter sig som 15. Väldigt imponerande? Varje kväll han kommer in är han super barnslig och vad värre är, väldigt fokuserad på mig. Hela stunden han och 719 är där, sitter han och "diskret" vänder på huvudet och stirrar på mig. I do not like. Dessutom, är han enbart sånhär när jag jobbar. När Marie är inne istället för mig beter han sig som en vanlig människa. Ska jag falla för den där barnsliga akten eller vad är det frågan om? Kanske funkar på en 13 årig tjej, jag vet inte. Men det är då inget som faller mig i smaken direkt. Han är mest bara pinsam.
Det har börjat ramla in sms dessutom. I stil med "Mums-Anna" "Du var extra hot ikväll, en riktig liten mums-bit" osv osv. Jag driver bara med det. Sa att det är perfekt att jag numera är "Mums-Anna" fatta vad bra jag och Måns passar ihop numera. Inget snällt tillbaka. Jag har noll intresse. Det löjliga med det här är, att när han kommer in på kontoret, så låtsas han som om ingenting. Han säger aldrig något om några sms han har skickat, what's up with that? Är det jobbigt för att jag inte svarar kanske? Kanske.. Och jag sitter och pratar om den nye lille hetingen som hälsat på oss några kvällar. Men han har då inte lagt ner sin pinsamma akt för det. Igår toppade han dessutom alla sina tidigare grejjer. Tillochmed 719 skrattade åt honom.

Jag och Ingela satt och skrattade åt honom ganska länge sen, utan att han förstod. Han och 719 kom tidigare än de andra, varpå de slog sig ner på sina vanliga platser. 831 satte sig med en stol mellan till mig. Som det brukar vara. Men det som hänt de sista gångerna är att en G4-vakt har satt sig emellan -varpå han varken kan se, höra eller prata med mig. Lite små jobbigt tydligen. För när jag kilade iväg för att öppna för G4 igår, så vips när jag kom tillbaka satt han brevid mig, så herr G4 kunde sitta på 831 fd plats. Why oh why? Var det lite uppenbart pinsamt? Blev det bättre av att han sen satt och sneglade på mig hela tiden? Gud, vad jag och Ingela skrattade. Han säger ju dessutom inget av värde. Vad vill han? Hur gammal är han? Kan man annat än att skratta? Jag tänker verkligen inte vara hans leka av sig tjej, jag är inte intresserad av att vara något annat än det heller. Men om man vill ha mig, så kan man kanske anstränga sig lite mer än att skicka den typen av sms jag får (när han är osäker på mig, eller jag inte svarat, så får jag något såntdära löjligt "skojsms" som man redan fått tio gånger tidigare i sitt liv) och kanske prata med mig irl. Kanske sluta bete sig som man var 15? Är det bara jag som tycker han är löjlig? Men om man nu ska ha en 26 åring, vill man inte ha en som kanske liite kan bete sig som folk? Alla kan väl vara barnsliga ibland, men.. Man kan väl åtminstone få kräva att han ska vara normal ibland? Eller?

Rädsla

Som väl alla redan vet är jag ju en polisdotter, dubbelt upp till och med och har väl växt upp med detta. Träffat mammas och pappas arbetskamrater lite då och då om man har varit med dem inne på jobbet. Det har aldrig varit några problem. Fram tills dess att jag blev kanske 16-17. Då slog det till. Jag blir jätte nervös varje gång jag ser en polis. Jag kan inte hjälpa det och jag vet inte varför. Det är inte som om att jag har gjort något. Eller de mig. Men jag blir rädd. Konstigt kan man tycka.
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"

Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.

Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.

Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?

Klantish

Okej, datorn hade jag ingenting med att göra att den numera är trasig. Som en liten parentes kan jag ju lägga till att jag nu måste köpa en ny, en bärbar ska det bli. Säkert blir det bra. Tillbaks till det riktiga igen. Jag blir förvånad över mig själv ibland. Jag tappar alltid saker, men ingenting brukar gå sönder eller få några större konsekvenser. Men nyss, så tappade jag min kära lilla mobil i en vattenpöl. Jag såg den dyka ner mot botten för att sedan vända om och lägga sig att guppa lite skönt på ytan i den svarta pölen. Det kändes som att den låg där i en evighet. Men det var väl bara chocken över att jag är så klantig. Nu spökar den lite, belysningen funkar inte som den ska. Men jag har plockat isär den och lagt den på torkning. Förhoppningsvis så vill den komma tillbaks till mig. Jag vill inte behöva lämna in den igen. Snälla snälla fungera! Jag lovar att vara snäll!

Hur kul är den då?

a) Min data vägrar att fungera och det verkar inte riktigt som om att min "svåger" kan fixa den. Jag vill ha min dator nu. Sure, det funkar väl att sitta här på Mor och Fars dator, men njae. Jag vill ha min egna med alla mina saker på.

b) När jag sitter här, så irriterar jag mig något fruktansvärt på hur dammig skärmen är och tänker riktigt irriterande tankar om den som städar här hemma. Efter någon sekund inser jag att det är ju jag som gör det. Faaan. Jag måste städa. Jag vill inte. Save me, save me (Kanske gör det snygga hoppet som vi gör på jympan till... Hjälper det?)

c) Om jag nu ska städa, som jag självklart måste. Så vill jag ju ha hög musik på. Men, då kommer vi till nästa problem. All musik är på min dator, som: INTE STARTAR. Yehej. Kanske får lyssna på typ GES eller något. Kan funka...