Nu sitter jag här. Hemkommen tidigt från jobbet. Klibbig av värmen som har hängt över mig hela dagen. Svullen som fan, rent ut sagt - inte ens mina nya skor kan jag få på mig. Just det gör att jag ogillar värmen. Sen att det kanske är okvinnligt att svettas och sånt är en annan sak, men att inte kunna få på sig sina fina nya skor är upprörande. Hur som helst. Här sitter jag iallafall. Och funderar. På vad jag egentligen hade tänkt skriva. Men jag kan inte riktigt erinra mig det (stavas det så?). Det finns så mycket som inte hamnat här, samtidigt väldigt lite. Nu har allt försvunnit iallafall.
Nu sitter jag och äter mina stackars Never Stop som jag längtat efter i en månad. Jag äter dem nu för att de måste ta slut. Det var jätte gott i början, men nu efter halva påsen, så mår jag mer illa. Smugglar ner en och annan till lilla vovven. Men, det ska ju vara gott med Never Stop så jag äter jag med. Det är en princip sak. För imorgon ska jag som så många gånger förr börja vara nyttig. Kanske helt lägga godis och sånt på hyllan ? Kanske.
Måste bara få slut på påsen... Men namnet känns så talande. Never Stop...
Visar inlägg med etikett Laster. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Laster. Visa alla inlägg
måndag, juli 28
lördag, juni 28
Läcker
Sista Criminal Minds-avsnittet sett nu. Ingen mer Dr Spencer Reid alltså. Illa. Jag är lite kär i Gubler. Lite akward sådär. Läckerbit!
torsdag, april 10
Rädsla
Som väl alla redan vet är jag ju en polisdotter, dubbelt upp till och med och har väl växt upp med detta. Träffat mammas och pappas arbetskamrater lite då och då om man har varit med dem inne på jobbet. Det har aldrig varit några problem. Fram tills dess att jag blev kanske 16-17. Då slog det till. Jag blir jätte nervös varje gång jag ser en polis. Jag kan inte hjälpa det och jag vet inte varför. Det är inte som om att jag har gjort något. Eller de mig. Men jag blir rädd. Konstigt kan man tycka.
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"
Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.
Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.
Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"
Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.
Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.
Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?
torsdag, april 3
torsdag, mars 27
söndag, februari 17
Darlings
Inom en snar framtid - så är iallafall tanken- ska vi renovera lite i hallen, nytt tak, nya tapeter osv. Kanske en ny garderob någonstans? I vilket fall som helst, så fick jag i uppdrag av mamma att tömma den ny befintliga - yttepyttelilla- graderoben på mina skor. Alla skor som inte används för tillfället måste jag plocka ut och bevara någonstans här uppe. Det slutade med att jag plockade undan nästan alla, endast ett par fick stå kvar, plus några fulingar. Alla mina andra små sötnosar står nu och trängs inne i en garderob här uppe. Jag känner riktigt hur de inte mår bra. De vill stå framme. Jag har iallafall umgåtts lite med dem nu och vi kom tillsammans fram till att det nog vore bäst om jag investerar i några skor till.
-The more the Merrier, sa de glatt. Struntsamma i om det är trångt. Man lär sig hantera situationen. Detta kändes så skönt för mig att höra, eftersom att det lite tar ner ångesten över att lägga en massa av lönen på skor. Så nu behöver jag ju inte känna så. Nu kan jag köpa hur många jag vill. De är ju vad som är bäst för oss allihopa. Man kan aldrig få för många skor.
Nu fightas jag bara med ångesten över att jag borde slänga ganska många skor med. Många är riktigt schletna och står innanför dörren eller ligger ute i en skohög i förrådet. De borde nog bort. Men jag har inte riktigt hjärta till det. Plötsligt förstår jag pappas invändningar mot att mamma vill slänga hans t-shirtar.
Bättre är det att fokusera på vad komma skall. Jag vet så många skor som skulle kunna sprida lite solsken bland min fina blandning av gamla som nya, som alla kan känna sig lite ensamma ibland.
Garderobs sittarna:
-The more the Merrier, sa de glatt. Struntsamma i om det är trångt. Man lär sig hantera situationen. Detta kändes så skönt för mig att höra, eftersom att det lite tar ner ångesten över att lägga en massa av lönen på skor. Så nu behöver jag ju inte känna så. Nu kan jag köpa hur många jag vill. De är ju vad som är bäst för oss allihopa. Man kan aldrig få för många skor.
Nu fightas jag bara med ångesten över att jag borde slänga ganska många skor med. Många är riktigt schletna och står innanför dörren eller ligger ute i en skohög i förrådet. De borde nog bort. Men jag har inte riktigt hjärta till det. Plötsligt förstår jag pappas invändningar mot att mamma vill slänga hans t-shirtar.
Bättre är det att fokusera på vad komma skall. Jag vet så många skor som skulle kunna sprida lite solsken bland min fina blandning av gamla som nya, som alla kan känna sig lite ensamma ibland.
Garderobs sittarna:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)