Det Gör Ont

Kan inte den lilla hemliga jag människan bara avslöja någon liten detalj så man kan få ett litet hum om vem den kan vara? Jag är så nyfiken att det gör ont.
Snäääälla?

Ångest

Lite då och då får jag ångest som hoppar på mig ifrån ingenstans Eller, förmodligen har den sin botten någonstans nere i mitt oländiga djup. Innan har man alltid kunnat vifta bort den med ett "Det är ett bra tag tills dess, det behöver jaginte bekymra mig om nu. Vi får se vad som händer". Just nu känns det dock inte lika avlägset längre. När man sprungit ut från sin sista dag på gymnasiet, visst känner man sig fri och sjukt jäkla bra. Den dagen tänkte jag då inte det allra minsta på min framtid, bara på att jag klarat mig såpass långt. Mina tre år på Natur var finally över. Framtiden var fortfarande imorgon, det är den väl visserligen idag med, men på studentdagen så tänkte man inte mer på det. Vi va bara bra, jäkligt bra.

Nu efteråt, sådära nästan två månader senare, så kan jag förstå alla äldre vänners prat. Deras förmaningar om att njuta av gymnasietiden så mycket som det bara går. För, det blir inte bättre sen, gymnasiet är jäkligt soft. Jag förstod inte då, kanske för att jag valde att inte låtsas om det. Egentligen vet vi nog alla det. Gymnasiet är en trygghet, då man vet vad man ska göra och vad som förväntas av en. Man har ett mål, att klara av just detta. Men sedan?
Kunde jag någongång ibland under gymnasiet slås av ångest över vad jag skulle göra sen, så är det ingenting emot vad som kan dyka upp idag. Nu har jag inte tryggheten av att veta att efter sommaren ska jag tillbaka till Hulebäck. Tillbaka till Nv-salarna och vara en medel student. Nu måste jag bestämma saker själv. Ingen säger åt mig vad jag ska göra. It's all up to me. Jag gillar inte sådant. Jag är tjejen med beslutsångest. Hallå? Om jag inte kan välja en film att se på, hur ska jag kunna välja vad jag vill göra med mitt liv? Vad jag vill arbeta med? En utbildning? Njae, jag känner mig bara tom när jag tänker på det. Jag har inte den blekaste om vad jag vill bli när jag blir stor. Verkligen inte, sure jag kom in på en högskola. Men på en utbildning jag inte ens kunde minnas att jag sökt, som jag verkligen är långt ifrån säker på att jag vill gå. Vill jag spendera tre år på att bli receptarie? Jag, Anna, jobba på ett apotek? Jobba för ett läkemedelsföretag? Jag har svårt att se den bilden. Jag har visserligen problem med att se mig själv i någon större bild för tillfället. Varför ska det vara så svårt?
Kan inte någon bara säga vad jag ska bli när jag blir stor? Sätta mig på en utbildning och säga vad jag ska göra? Hur ska man veta vad man vill? Hur ska man kunna göra något om man nu bara var en medel student? En flicka med Vg i snitt, som inte alls är hajj på det som alla andra är. Jag kan när jag vill, ibland. Men det är ingen tröst när man ska söka till något.
Jag vill bli läkare, men säkerligen bara för att det är så orealistiskt som det kan bli i min värld. Säkert, jag får inte ens drömma om det typ. Men, vafan? Jag vet inte... Bara att jag har ångest, jag vill ha något att göra... Vad ska jag göra i höst?

Det Finns Alltid Hopp

I Wanna Be Nano Again

Jag saknar min käraste lilla lekkamrat. Hon som förstår mig, hon som är precis som jag - fast blond. Hon som är sådära en himlans massa äckliga mil bort. Hon som har varit det i flera veckor. Jag ringde henne på väg hem från jobbet, för jag tänkte hurra överlyckligt över att hon var hemkommen (eventuellt väcka henne med men...), ja så söt är jag. Men icke! Hon hade bara lurats med mig, hon menade nästa måndag. Inte idag, hon är alltså inte hemma. Hon kan inte leka med mig ännu. Hon kan inte vara Anna & Amanda, jag kan inte få vara Nano, som jag bara är med henne. Fast, hon ska tydligen hem på lördag istället. Alltid något. Men jag saknar henne då iallafall. Men när hon kommer hem, då ska vi leka. Då ska vi tillochmed se på hotties har vi sagt. För det är någonting som vi är väldigt bra på. Dregla över någon film eller liknande, kanske Supernatural do over? Jag skiter i vilket, bara min lilla blonda knasboll kommer hem till mig.
Get on that stupid train girl!

Omväxling

Omväxling förnöjer sägs det väl, om jag inte har hittat på någonting igen. Så jag tänkte pröva det lite stilla för mig själv sådär. Slutade med att allt blev annorlunda, inget blev som jag ville och jag var tvungen att sitta och bråka en lång stund med allt. Nu ger jag upp iallafall, det ser inte ut som förr. Vilket alltid är något. Whatta häck, hyfsat blev det. Om man nu tänker på att jag kan absolut ingenting om sånt här och har suttit och gissat mig fram till vart man ska kladda lite osv. Det gäller att ha tungan rätt i mun, eller lite tur.Jag vet inte vilket som är viktigast i mitt fall. Men vafan, lite cred kan man väl få? Ja precis, tack!
Vi tar en chokelabit på det!

Min Käraste Lilla Mammut Mamma

Jag har aldrig hävdat att jag är mega smart, långt därifrån. Jag brukar inte vara så sen med att lägga in en replik om att jag inte är helt med. Jag hänger oftast inte ens med på någons kommentarer om "Är du verkligen brunett?"som kan slängas ut mitt ur ingenting. Fast, heelt stupid är jag faktiskt inte. Jag har iallafall några prylar rätt möblerade på övervåningen. Några. Men, innan någon någonsin mera anklagar mig för att vara korkad. Så vill jag ge en liten förklaring.

Lysekil, Långevik.
Mor: Ja, så har jag med mig mammutstek med!
Faster (kollar på paketet): Hmm, jasså ja. Det är gris.
Mor: Va?!
Faster: Ja, det står här. Fläsk kött.
Mor: Nae, det trodde jag då inte.
Alla i rummet: Vad trodde du att det var då?
Mor (förvånat): Men... Jag tänkte att det var mammut...
(...)
Mor: Men, dom lever väl där uppe i norra Sverige?
Alla i rummet (utom Farmor som även hon är förvirrad) skrattar.
Mor: Neeej, men jag tänkte jhu på sånna dära Mysoxar.
Skrattet bryter ut igen. Mor står förvirrad.
Faster: Tja, för inte heter det jhu Myskoxe...
(...)
Efter förklaring för Mor (även lite halv för Farmor, även om hon hade fler får i hagen än Mor min) om att Mammutar är utdöda sedan lång tid tillbaka, så nickar Mor förstående. Men ser inte riktigt ut att vara med ännu.
Syz: Vet du ens hur Mammuten såg ut?!
Mor (gestikulerar) : Jajjemen, den hade två stora Horn på huvudet...

Så, nu ser ni av vilket skrot och korn jag är. Så man får inte vara så snabb till att döma. Fast, jag är inte riktigt lika illa där ann kanske. Jag har jhu faktiskt gått natur. Någonting lärde jag mig då allt under mina tre år...

Klagomål

Jag hatar, hatar, hatar ny tvättade jeans.
Varför måste de bli tio storlekar mindre? Så man måste gå och se ut som ett fån i minst en halv dag innan de ser ut att passa. Åh! Naturligtvis glömmer jag alltid bort att jeansen är tvättade och får mig en rolig överraskning. Alltid. Snart ska jag till jobbet och se ut som en aah..
- Hej, jag heter Anna, men du kan kalla mig för korven.
Blaae. Crap Crap. Ska skriva kom ihåg lapp nästa gång de tvättas.
Så jag faktiskt kan ta på mig dem på morgonen om jag ska ha dem på kvällen.
Jag kan tänka smarta tankar iallafall. Alltid något.

En Reklamfilm Jag Är Kär I

Katalogen Är Här

Det hade jhu verkligen skadat att bli bra på bilden i studentkatalogen. Fy satan vad det hade svidit. Jag hade inte kunnat leva med mig själv då. Shit alltså, det hade varit illa.
Ville bara säga det.