Som större delen av sommaren är jag nu återigen ensam hemma, fast denna gången tog de även med sig min lilla pärla. Villket sved aningens mycket. Men, man kan inte sitta och tänka på det, så jag slog mig ner här framför fönstret och kollade och lyssnade på regnet. Det är kärlek. En trygg känsla på något konsigt sätt. Jag kan inte förklara det, it's just the way the cookie crumble.
Med fötterna på fönsterkarmen sitter jag istället och funderar. På allt möjligt. Mest på hur deprimerad jag blev av att ställa mig på vågen. Att jag alltid ska envisas med det, speciellt när den är så ond. Här har man känt sig jätte duktig och trott att allt gick åt rätt håll, yeah right. Väger mer än på mycket länge. In ya face beatch! skrek den med en inte så himla trevlig ton. Blä! Men, nog deppat om det, vi fortsätter här på våran hyfsat fina bana, så kanske den kan le mot mig nästa gång.
Nu är istället frågan; Ska jag gå upp till Jennifer, eller ta bilen och istället åka och träna sen? Jag vet att jag har sagt att jag älskar regnet, men det tar lite emot att ge sig upp på berget ändå. Jag kommer vara dyblöt när jag kommer fram. Men, om jag hittar min regn jacka så smattrar det ju å andra sidan väldigt mysigt när man har luvan på sig... Svåra val.
Speceillt när jag mest känner för att lägga mig i sängen igen och lyssna till regnet. Kanske får bli att åka och träna sen innan jobbet ändå. Låter som en bra idé...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar