För tidigt?

Redan när jag drämde igen bildörren och skulle in på jobbet i torsdags kväll så kände jag hur någonting inte stämde. Min förmåga att röra mig någorlunda graciöst excisterade inte. Det var som om någonting mellan ryggen och benen hade gått av, kommit ikläm och sagt upp sig. När underkroppen skulle röra sig, skrek det rejält i sidan av ryggen. Det skrek och på stela ben fick jag vandra. Men, jag tänkte att lite sömn löser allt. Utom krig kanske.

Tydligen inte heller ryggont. För jag vaknade upp på morgonen och det var ännu värre. Jag lyckades dra på mig ett par pyjamasbyxor och ta mig ner för trappan. Jag rörde mig omkring som en liten vaggande anka. (Eller vad det är som vaggar fram, en and? Who know) Jag såg charmerande nog ut som om jag vore gravid och hade drabbats av rygg ont. Jag gick som de gravida alltid gör, med en hand på ryggen och vaggar sakta framåt. När jag väl hade satt mig ner fick jag försöka fixa in en skön position, vilket inte var det lättaste. Ännu mindre lätt var det när man skulle upp. Återigen lite gravid feeling. Det var bara att försöka putta sig upp med magen först ut och framåt. Sedan skulle man bara ha flyt nog att lyckas få fötterna platt och infinna ballans. Jag var mycket söt måste jag nog säga. Jag är inte riktigt redo för detta. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha så ont i ryggen och vagga som en anka. Jag vill inte att magen ska puta rakt ut. Gravid is noot gonna happen in a long long time.

Hur det är med ryggen? Hm, tja. Jag vaggar inte längre.