Satt precis och pratade lite med Philip. Kändes riktigt bra. Philip är killen som jag tidigare date:at, först för något/några år sedan en lite längre tid. Då jag faktiskt verkligen trodde på att det skulle bli något. Vet inte alls varför det inte hände? Undra om han vet det heller? Senare åkte han iallafall iväg till France ett år, då vi lyckades hålla kontakten på msn och prata lite då och då. När han sedan i Juni återvände till Sverige igen bestämde vi oss för att göra ett nytt försök.
I mitten på sommaren träffades vi inne i stan för att gå och äta lunch och sedan bara vandra runt lite. Allt var jätte mysigt och så, men jag kände mig bara väldigt osäker. Vet inte varför. Men, hur som helst var jag väl inte redo för något där helt enkelt. Vilket resulterade i att vi inte hördes av på länge. Sedan skaffade han en annan tjej, vilket gjorde att det verkligen kändes som att jag inte kunde höra av mig. Vaddå uppenbart att man hör av sig för att man ser att han har en ny? Njae, så jag fick fint vänta ett tag och sedan skriva - medan jag förklarade varför jag inte kunde skriva innan. Ingen annan tycks någonsin förstå logiken i mina resonemang. Konstigt, jag som alltid är så klar.
Hur som helst så har vi iallafall lyckats prata lite då och då efter detta. Mest bara snabbt kollat om allt är väl och det dära. Ingen personligt what so ever. För någon vecka sedan såg jag honom när jag var i stan med Amanda. Vilket var en konstig upplevelse. (Jag kan skriva det här nu, eftersom jag numera förklarat för honom med) Jag såg honom stå på andra sidan gatan med en massa tjejer runt sig (varav jag gissade att en var hans tjej), jag knuffade lite fint på Amanda för att visa. Varpå hon stannar för att hon inte fattar pga att hon pratar i telefon samtidigt. Nu hugger det riktigt tag i magen på mig, fjärilar flyger och allt det där. Jag förstår mig inte på det. Jag kan inte bestämma om jag ska hälsa eller inte, om han har sett mig eller inte. Utan står bara och kollar. Tillsist vänder jag mig om och går, utan att hälsa. Vore lite udda.
-Hej, Anna - Vi date:ade innan.. Du är tjejen alltså? Mhm...
Njae, bäst att undvika detta. Det konstiga är sedan bara att fjärilarna förföljer mig. Visst, han såg riktigt bra ut och så. Men why? Där vandrar jag runt och känner mig störtkär? Något som jag rimligtvis inte var. Konstigt. Satt i hela dagen. Sedan var det borta.
Jag berättade detta för honom, han hävdade att han blev lite röd av det hela. Gulligt. Sedan att om jag inte varit så off i somras, så hade det kanske blivit något. Han hade gillat mig. Typiskt tänkte jag då. Men det är grejen med mig. Jag tror jag vill ha saker bara för att de har passerat mig förbi. Jag är absolut inte kär för tillfället, inte det minsta. Jag har inget särskilt intresse av någon heller, inte heller av Philip, som btw fortfarande har sin tjej.
Men, jag inbillar mig lite då och då att jag är kär. Att jag vill ha den där personen som jag tidigare kunde ha fått, men som det av någon anledning inte blev så. Jag blir avundsjuk om de skaffar flickvänner, jag vill var den tjejen. För att jag märker hur bra killarna hanterar dem, hur söta de blir. Även om de nu var det innan med, så förändras ändå allt sen. Min "kärlek" sitter i någon timma eller så, innan jag inser att jag bara trånar lite och är löjlig. Jag vill inte ha dem. Varför ska min hjärna spela mig spratt? Varför ska de vara så söta?
Äsch, jag har iallafall en bunt söta kompisar. Det är jag helt säker på.
Det är också skönt att man kan prata om allt. Den insikten fick jag nu med Philip. Goodie.
I mitten på sommaren träffades vi inne i stan för att gå och äta lunch och sedan bara vandra runt lite. Allt var jätte mysigt och så, men jag kände mig bara väldigt osäker. Vet inte varför. Men, hur som helst var jag väl inte redo för något där helt enkelt. Vilket resulterade i att vi inte hördes av på länge. Sedan skaffade han en annan tjej, vilket gjorde att det verkligen kändes som att jag inte kunde höra av mig. Vaddå uppenbart att man hör av sig för att man ser att han har en ny? Njae, så jag fick fint vänta ett tag och sedan skriva - medan jag förklarade varför jag inte kunde skriva innan. Ingen annan tycks någonsin förstå logiken i mina resonemang. Konstigt, jag som alltid är så klar.
Hur som helst så har vi iallafall lyckats prata lite då och då efter detta. Mest bara snabbt kollat om allt är väl och det dära. Ingen personligt what so ever. För någon vecka sedan såg jag honom när jag var i stan med Amanda. Vilket var en konstig upplevelse. (Jag kan skriva det här nu, eftersom jag numera förklarat för honom med) Jag såg honom stå på andra sidan gatan med en massa tjejer runt sig (varav jag gissade att en var hans tjej), jag knuffade lite fint på Amanda för att visa. Varpå hon stannar för att hon inte fattar pga att hon pratar i telefon samtidigt. Nu hugger det riktigt tag i magen på mig, fjärilar flyger och allt det där. Jag förstår mig inte på det. Jag kan inte bestämma om jag ska hälsa eller inte, om han har sett mig eller inte. Utan står bara och kollar. Tillsist vänder jag mig om och går, utan att hälsa. Vore lite udda.
-Hej, Anna - Vi date:ade innan.. Du är tjejen alltså? Mhm...
Njae, bäst att undvika detta. Det konstiga är sedan bara att fjärilarna förföljer mig. Visst, han såg riktigt bra ut och så. Men why? Där vandrar jag runt och känner mig störtkär? Något som jag rimligtvis inte var. Konstigt. Satt i hela dagen. Sedan var det borta.
Jag berättade detta för honom, han hävdade att han blev lite röd av det hela. Gulligt. Sedan att om jag inte varit så off i somras, så hade det kanske blivit något. Han hade gillat mig. Typiskt tänkte jag då. Men det är grejen med mig. Jag tror jag vill ha saker bara för att de har passerat mig förbi. Jag är absolut inte kär för tillfället, inte det minsta. Jag har inget särskilt intresse av någon heller, inte heller av Philip, som btw fortfarande har sin tjej.
Men, jag inbillar mig lite då och då att jag är kär. Att jag vill ha den där personen som jag tidigare kunde ha fått, men som det av någon anledning inte blev så. Jag blir avundsjuk om de skaffar flickvänner, jag vill var den tjejen. För att jag märker hur bra killarna hanterar dem, hur söta de blir. Även om de nu var det innan med, så förändras ändå allt sen. Min "kärlek" sitter i någon timma eller så, innan jag inser att jag bara trånar lite och är löjlig. Jag vill inte ha dem. Varför ska min hjärna spela mig spratt? Varför ska de vara så söta?
Äsch, jag har iallafall en bunt söta kompisar. Det är jag helt säker på.
Det är också skönt att man kan prata om allt. Den insikten fick jag nu med Philip. Goodie.
1 kommentar:
oj då där ser man men du Anna du är inte mer än människa alla vill väll vara kära om inte annat ha någon och ser man ett par så klart man blir lite deep på det om man säger så och även om du har en kille och du ser ett par o han inte är där så kommer du känna dej lite deep då med över det för att han inte är där just då o kan söta säg med dej ett förhållande är alltid underbart men du får försöka hitta en riktig kille som kan behandla dej som den prinsessan du är // En gammal vän =)
Skicka en kommentar