Enligt horoskopet i biotidningen skulle tydligen relationer funka bra nu för mig och Amanda. Hennes vän skulle inte vara så blyg bara så kunde det hetta till och jag och min vän kunde få spännande nätter om vi började med en rolig aktivitet. Varför ska de skriva vän? Blir det inte lite fel då, Amanda sa åt mig att inte vara så blyg. Ska vi då ha heta stunder? För att vi är vänner som gör roliga saker ihop? Njae, kunde de inte komma på något lite mer fyndigt än vän, tänk på oss små förvirrade satar med bara en liten vänskapskrets. Förvirring, yes!
Relationer är i övrigt lite non existing i mitt liv, det finns kanske typ i landet Far Far Away, men inte hos mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför, även om jag har mina små förklaringar för mig själv. De känns ganska så lama, men jag kommer inte ifrån dem. Den absolut största är väl att jag inte är tillräckligt nöjd med mig själv för att våga ge mig ut efter någonting. Kanske.
Men, jag är rädd rent allmänt för det med, jag är inte tjejen som kan föreställa mig själv i ett förhållande. Jag skräms lite av tanken bara, detta i sig säger väl en hel del. Jag är väl inte mogen, eller så har jag bara inte "hittat den rätta". Tss, jag är rädd, seriösa grejer skrämmer mig, big time. Börjar någonting bli seriöst, så är risken stor att man inte ser mig igen. Om man inte sköter det snyggt vill säga och tar det lugnt och fint. Inte många som lyckats med det inte. Ehm, mitt längsta förhållande? I femman, med Ludde. Vi var tillsammans i några månader. Vi träffades typ aldrig, utöver i skolan, då vi nästan aldrig pratade. Men han gav mig pengar, av någon underlig anledning så visste han hur man gjorde en tjej lycklig. Vilka tider. Efter det har det inte vart så tjusigt alls. Mest tomt på den fronten, kanske för att inte rikemannen har dykt upp?
Min andra anledning är nog mest kopplad till de andra två. Jag har jätte svårt att faktiskt falla för någon på riktigt. Jag får små crushes, men inte så mycket mera. Eller en liten släng av förälskelse som sitter i en månad och sedan avlägsnar sig. Fast framför allt, så infinner sig de om det är någonting som inte är lyckat. Låt oss säga någon som inte vill ha mig, eller någon som på något sätt iallafall har ett hinder. Då jäklar kommer det. För att det ska vara omöjligt, eller iallafall inte lätt. Jag har nog en liten crush i några av mina killkompisar, bara för att de är så "perfekta". De vet hur man handskas med mig, de är snälla, de vet hur och vad man ska säga, eller rättare sagt de får en att må bra. På något sätt vet de vad som krävs och levererar. Men, de är just kompisar, visst kan man flirta lite på skoj. Men inget mer. Kanske skulle det kunna bli det, kanske inte. Jag är inte säker, men för att få mig att vilja något mer, så vet jag inte vad som ska krävas. Att de blir totala idioter kanske? Jag vet inte.
Jag har verkligen försökt, jag har det. Men det funkar inte så. De snälla söta killarna som vill ha mig och är super bra lyckas bara inte. Jag har kämpat för att försöka bli kär i dem. Men det uteblir bara och man kan bara känna vad bra det skulle ha kunnat bli. Men icke, varför ska man ha det så lätt? Någon som är perfekt och vill ha dig? Fiasko.
Killen för mig måste alltså inte vilja ha mig till något seriöst what so ever, ha en lite svinig sida. Samtidigt som han har världens charm som liksom kan svepa omkull mig, men bara när han vill. För är det på hans villkor, så kan man liksom längta efter uppmärksamheten. Känna sig glad när man är i hans fokus, man är hans. Just då. Just då när man flirtar och skojar och pratar, just då så inbillar man sig att joda, det här kan bli något. Men, samtidigt är man säker att så inte är fallet. Förändras situationen, förändras även känslorna. Hur ska han då vara?
Som Robbie, Johnny, Jensen, Jude eller något kanske? Då är jag dökär, jag lovar.
Återigen, blev inte inlägget som planerat. Kanske jag en dag tar mig i kragen och skriver vad jag tänkte. Men än så länge, så nöjer jag mig med drömkillarna.
Relationer är i övrigt lite non existing i mitt liv, det finns kanske typ i landet Far Far Away, men inte hos mig. Jag vet egentligen inte riktigt varför, även om jag har mina små förklaringar för mig själv. De känns ganska så lama, men jag kommer inte ifrån dem. Den absolut största är väl att jag inte är tillräckligt nöjd med mig själv för att våga ge mig ut efter någonting. Kanske.
Men, jag är rädd rent allmänt för det med, jag är inte tjejen som kan föreställa mig själv i ett förhållande. Jag skräms lite av tanken bara, detta i sig säger väl en hel del. Jag är väl inte mogen, eller så har jag bara inte "hittat den rätta". Tss, jag är rädd, seriösa grejer skrämmer mig, big time. Börjar någonting bli seriöst, så är risken stor att man inte ser mig igen. Om man inte sköter det snyggt vill säga och tar det lugnt och fint. Inte många som lyckats med det inte. Ehm, mitt längsta förhållande? I femman, med Ludde. Vi var tillsammans i några månader. Vi träffades typ aldrig, utöver i skolan, då vi nästan aldrig pratade. Men han gav mig pengar, av någon underlig anledning så visste han hur man gjorde en tjej lycklig. Vilka tider. Efter det har det inte vart så tjusigt alls. Mest tomt på den fronten, kanske för att inte rikemannen har dykt upp?
Min andra anledning är nog mest kopplad till de andra två. Jag har jätte svårt att faktiskt falla för någon på riktigt. Jag får små crushes, men inte så mycket mera. Eller en liten släng av förälskelse som sitter i en månad och sedan avlägsnar sig. Fast framför allt, så infinner sig de om det är någonting som inte är lyckat. Låt oss säga någon som inte vill ha mig, eller någon som på något sätt iallafall har ett hinder. Då jäklar kommer det. För att det ska vara omöjligt, eller iallafall inte lätt. Jag har nog en liten crush i några av mina killkompisar, bara för att de är så "perfekta". De vet hur man handskas med mig, de är snälla, de vet hur och vad man ska säga, eller rättare sagt de får en att må bra. På något sätt vet de vad som krävs och levererar. Men, de är just kompisar, visst kan man flirta lite på skoj. Men inget mer. Kanske skulle det kunna bli det, kanske inte. Jag är inte säker, men för att få mig att vilja något mer, så vet jag inte vad som ska krävas. Att de blir totala idioter kanske? Jag vet inte.
Jag har verkligen försökt, jag har det. Men det funkar inte så. De snälla söta killarna som vill ha mig och är super bra lyckas bara inte. Jag har kämpat för att försöka bli kär i dem. Men det uteblir bara och man kan bara känna vad bra det skulle ha kunnat bli. Men icke, varför ska man ha det så lätt? Någon som är perfekt och vill ha dig? Fiasko.
Killen för mig måste alltså inte vilja ha mig till något seriöst what so ever, ha en lite svinig sida. Samtidigt som han har världens charm som liksom kan svepa omkull mig, men bara när han vill. För är det på hans villkor, så kan man liksom längta efter uppmärksamheten. Känna sig glad när man är i hans fokus, man är hans. Just då. Just då när man flirtar och skojar och pratar, just då så inbillar man sig att joda, det här kan bli något. Men, samtidigt är man säker att så inte är fallet. Förändras situationen, förändras även känslorna. Hur ska han då vara?
Som Robbie, Johnny, Jensen, Jude eller något kanske? Då är jag dökär, jag lovar.
Återigen, blev inte inlägget som planerat. Kanske jag en dag tar mig i kragen och skriver vad jag tänkte. Men än så länge, så nöjer jag mig med drömkillarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar