I skuggan

Ett himlans rumblande från ena sidan till den andra. Ena stunden är läget helt under kontroll, medan det i nästa rinner ifrån en. Man kan intala sig själv till att inte bry sig om det, men när man förlorar tron på sig själv, då kommer den stora vågen av osäkerhet. En liten sväng av rädsla. Fast, dessa stunder är sådana som man inte delar med någon annan, utan man spenderar dem för sig själv. Innan dess att sömnen kommer, om man inte har koll på åt vilket håll tankarna går. När man är ute och promenerar och hjärnan blir tom. När man känner sig tom. Jag har känt mig tom väldigt ofta på sistone. Mitt humör svänger därtill lite som det vill, något jag har väldigt dåligt samvete för när det drabbar de jag håller av. Jag rår bara inte för det. Jag kan inte alltid hålla koll på det. Jag har en känsla av tomhet, jag har ingen anledning egentligen. Men, den kryper sig på, gör sig hörd, sår sina små frön. Får mig att känna mig osäker. På det mesta.

Fick dessutom svar på cellprovet häromdagen. Det är någon förändring. Men det behöver naturligtvis inte vara någon fara. Men det är viktigt att fler tester genomförs. Lugnande? Jag vet inte om jag kan uppskatta ett brev med den texten. Väldigt svårt för det faktiskt. Och jag vet att man inte ska gå och grubbla, för det mår man inte bättre av och det behöver inte vara någon som helst fara. Och är det väl något, så har jag för mig att det inte ska vara så farligt ändå. Visst, jag har sagt att jag inte bryr mig så mycket om det, men ska sanningen fram så kryper det sig på ändå. In i tankarna, innan man ska sova. Oro, kanske en löjlig sådan, men det hjälps inte. Det finns där. Under tidigare stadie så slog jag fast att man är patetisk om man går omkring och oroar sig för vad det faktiskt kanske skulle kunna vara. Att man inte mår det minsta lilla bättre av det. Jag håller fortfarande med mig själv. Men jag kan inte släppa det. Jag vill inte. Det är inte det minstaste lilla kul alls. Jag är löjlig och patetiskt. Och jag tänker fortsätta låtsas som om ingenting ändå. Jag vill inte alls prata om det. Jag skriver mer till mig själv och jag vet att ni finns där om jag skulle vilja prata. Men jag vill inte. Det är inte kul. Men det är en fight emot de onda tankarna jag måste fightas själv. Så kanske har jag mina stunder på den dåliga sidan. Men förhoppningsvis mindre av dem, mer ljusa. Bara jag kan hålla mig sysselsatt så går det bättre. Men vad ska jag göra hela dagarna? Jag har lite ångest. Nu ska jag gå och sova, kanske hjälpte det att bara få ut lite av allt här? Kanske kanske. Men jag vill fortfarande inte prata om det. Ska klara av att få bort tankarna själv. Gå omkring och fundera såhär i 4 månader och du blir galen. Och det vill vi ju inte...