En vän till mig som jag antar inte brukar vara inne här och kolla, drog snabbt en slutsats när han kikade in för någon vecka sen. Det var i samband med att jag hade lagt upp massa bilder på mig själv och de enda orden han sa om alltihop var: "En blogg för någon med dåligt självförtroende". Att all there is to it, var att lägga upp bilder på sig själv för att få kommentarer som stärker självförtroendet. Eller något i den stilen. Först blev jag lite irriterad, för så ser jag inte på det. Men sedan började jag se på det lite ur hans synvinkel. Sure, han har väl delvis rätt, men absolut inte helt och hållet.
Det här är en blogg av någon med dåligt självförtroende. Inget snack om saken. Jag är inte helnöjd med mig själv, vilket sometimes gör att jag känner mig obekväm. Det är inget jag nekar till. Jag trodde nog att alla jag känner, känner mig såpass bra ändå. Så att de visste det. Visst, jag kan hålla ett spel för gallerian och jag vet flera personer som tror eller har trott att mitt självförtroende var på topp och att jag på allvar anser mig Vackrast. Det är nästan lite skrattretande. Visst, jag använder mig av Vackrast som namn på msn, men har vissa människor aldrig hört talas om ironi? Men, hur som helst. För att klara av att leva i en ytlig värld som en tjej med dåligt självförtroende, så måste man spela en roll. Man kan inte gå ut i världen och låta allt och alla se på en att man inte trivs. Iallafall inte helt och fullt, visst att några människor känner det ändå, men för att man ska kunna få en bra plats och kunna trivas, så får man blunda för det faktum att det är läskigt och att man inte alls är Vackrast. Men, det lustiga är att denna rollen hjälper en oerhört i "jobbiga" situationer. Känner man sig osäker, så är det bara att agera därefter, dra till med din självsäkra fasad och klara dig ur allt. Oerhört lustigt. Men, just detta skapar en trygghet, folk tror att du är säker och du kan på någotvis sedan bygga upp säkerheten mer och mer efterhand. Tackvare att man låtsas först. Sjukt, men det är en sådan värld vi lever i. Oavsett, så har jag inte världens bästa självförtroende.
Men, självförtroende är någonting som varierar lite dag från dag. Ibland kan jag tycka att jag ser jätte fin ut, men jag har å andra sidan dubbelt så många dagar som jag vill gräva ner mig. Men, man måste lära sig att klara av det. På ett sätt eller ett annat. De dagar jag inte trivs jätte mycket med mig själv, är kanske inte de dagar jag väljer att leka med min bästa vän kameran och ta en massa massa bilder på mig själv. Knappast. Men när jag väl mår bra, så älskar jag det och jag gillar verkligen att ta kort på mig själv. Jag är verkligen jätte ego vissa dagar. Ni skulle träffa mig när jag är på krogen en bra dag. Ajajaj, då är jag så fin i kanten så det finns inte. Utseendefixerad till hundra, där gäller det att vara värdig. Annars kan du gå. Jag är hemsk, jag vet men jag kan inte hjälpa det. Min mamma skäller alltid på mig för att jag är utseendefixerad. Men som sagt, det går inte över - kanske om några år, kanske inte. Vad vet jag? Men, jag är nöjd med det såhär. När jag är nöjd med mig själv så gillar jag hur världen ser ut och då behöver jag inte ta på mig min roll lika mycket, det blir lättare. Lite paradoxalt att jag gillar det, eller? Men, mina dåliga dagar brukar kunna vara rätt lindriga ändå. Fast, tvärtemot vad min påpekande vän påstår, så vill jag inte ha en massa komplimanger för att få mig att må bättre. Är jag inne i en dålig dag, så tas inte komplimangen emot. Den avfärdas som det dummaste jag någonsin hört. Ingen människa kan tycka så, det är omöjlig osv. Tycker inte jag det, så kan ingen annan tycka det. Punkt.
Varför jag då lägger ut mina egotrippar? Jag gillar uppmärksamhet, eller fel. Jag har ett behov av att visa upp mig rättare sagt. Känner jag mig fin kan jag väl få vara det inför andra? Ni behöver inte påpeka det. Men jag vill visa mig, vet inte varför. Jag har alltid gillat att spegla mig osv - när jag var liten speglade jag mig i allt, allt, allt. Det hänger fortfarande i. Jag var en av spegelflickorna på gymnasiet. Jag gillar att se mig själv vissa dagar. När jag gillar det, så gillar jag även att andra ser det. Det bara känns bra. Låter löjligt? Javisst, men jag är ganska löjlig egentligen. Visst har jag inget emot komplimanger, men någon kan jhu lika gärna tycka att jag inte är fin? Eller hur? Det är inte kommentarer jag är ute efter. Jag gör det faktiskt bara för att.
Jag vet inte ens om jag orkade följa den röda tråden jag hade i huvudet innan jag började skriva nu. Möjligtvis blev detta lite rörigt. Men jag känner inte för att sitta och läsa igenom och fixa. Det får vara såhär, lite mer som mig då, lite förvirrad.
Hmm, dåligt självförtroende och älskar att visa upp sig.
Ja, vad ska jag säga? Jag är mångsidig.
Det här är en blogg av någon med dåligt självförtroende. Inget snack om saken. Jag är inte helnöjd med mig själv, vilket sometimes gör att jag känner mig obekväm. Det är inget jag nekar till. Jag trodde nog att alla jag känner, känner mig såpass bra ändå. Så att de visste det. Visst, jag kan hålla ett spel för gallerian och jag vet flera personer som tror eller har trott att mitt självförtroende var på topp och att jag på allvar anser mig Vackrast. Det är nästan lite skrattretande. Visst, jag använder mig av Vackrast som namn på msn, men har vissa människor aldrig hört talas om ironi? Men, hur som helst. För att klara av att leva i en ytlig värld som en tjej med dåligt självförtroende, så måste man spela en roll. Man kan inte gå ut i världen och låta allt och alla se på en att man inte trivs. Iallafall inte helt och fullt, visst att några människor känner det ändå, men för att man ska kunna få en bra plats och kunna trivas, så får man blunda för det faktum att det är läskigt och att man inte alls är Vackrast. Men, det lustiga är att denna rollen hjälper en oerhört i "jobbiga" situationer. Känner man sig osäker, så är det bara att agera därefter, dra till med din självsäkra fasad och klara dig ur allt. Oerhört lustigt. Men, just detta skapar en trygghet, folk tror att du är säker och du kan på någotvis sedan bygga upp säkerheten mer och mer efterhand. Tackvare att man låtsas först. Sjukt, men det är en sådan värld vi lever i. Oavsett, så har jag inte världens bästa självförtroende.
Men, självförtroende är någonting som varierar lite dag från dag. Ibland kan jag tycka att jag ser jätte fin ut, men jag har å andra sidan dubbelt så många dagar som jag vill gräva ner mig. Men, man måste lära sig att klara av det. På ett sätt eller ett annat. De dagar jag inte trivs jätte mycket med mig själv, är kanske inte de dagar jag väljer att leka med min bästa vän kameran och ta en massa massa bilder på mig själv. Knappast. Men när jag väl mår bra, så älskar jag det och jag gillar verkligen att ta kort på mig själv. Jag är verkligen jätte ego vissa dagar. Ni skulle träffa mig när jag är på krogen en bra dag. Ajajaj, då är jag så fin i kanten så det finns inte. Utseendefixerad till hundra, där gäller det att vara värdig. Annars kan du gå. Jag är hemsk, jag vet men jag kan inte hjälpa det. Min mamma skäller alltid på mig för att jag är utseendefixerad. Men som sagt, det går inte över - kanske om några år, kanske inte. Vad vet jag? Men, jag är nöjd med det såhär. När jag är nöjd med mig själv så gillar jag hur världen ser ut och då behöver jag inte ta på mig min roll lika mycket, det blir lättare. Lite paradoxalt att jag gillar det, eller? Men, mina dåliga dagar brukar kunna vara rätt lindriga ändå. Fast, tvärtemot vad min påpekande vän påstår, så vill jag inte ha en massa komplimanger för att få mig att må bättre. Är jag inne i en dålig dag, så tas inte komplimangen emot. Den avfärdas som det dummaste jag någonsin hört. Ingen människa kan tycka så, det är omöjlig osv. Tycker inte jag det, så kan ingen annan tycka det. Punkt.
Varför jag då lägger ut mina egotrippar? Jag gillar uppmärksamhet, eller fel. Jag har ett behov av att visa upp mig rättare sagt. Känner jag mig fin kan jag väl få vara det inför andra? Ni behöver inte påpeka det. Men jag vill visa mig, vet inte varför. Jag har alltid gillat att spegla mig osv - när jag var liten speglade jag mig i allt, allt, allt. Det hänger fortfarande i. Jag var en av spegelflickorna på gymnasiet. Jag gillar att se mig själv vissa dagar. När jag gillar det, så gillar jag även att andra ser det. Det bara känns bra. Låter löjligt? Javisst, men jag är ganska löjlig egentligen. Visst har jag inget emot komplimanger, men någon kan jhu lika gärna tycka att jag inte är fin? Eller hur? Det är inte kommentarer jag är ute efter. Jag gör det faktiskt bara för att.
Jag vet inte ens om jag orkade följa den röda tråden jag hade i huvudet innan jag började skriva nu. Möjligtvis blev detta lite rörigt. Men jag känner inte för att sitta och läsa igenom och fixa. Det får vara såhär, lite mer som mig då, lite förvirrad.
Hmm, dåligt självförtroende och älskar att visa upp sig.
Ja, vad ska jag säga? Jag är mångsidig.
3 kommentarer:
Väl formulerat! Du skriver bra, varför lägger du inte lite mer krut på det? Jag anar en talang där.
Jag såg bilderna här ovanför också och du är ju skitsnygg i det nya håret också. Men vilken jobbig attityd du verkar ha när du är ute, dvs om du är så dryg som du skrev. All form av attityd är tecken på osäkerhet och tyvärr finns det inget osexigare än osäkerhet. En människa som är trygg i sig själv behöver ingen mask eller attityd, den är attraktiv ändå.
Varför skulle attityd vara ett tecken på osäkerhet? Som att alla människor är stöpta i samma mentala mallar och måste uppträda enligt något jävla kodex.
Anna du är skitsnygg OCH jävligt smart, dina egotrippar är härliga. Skit i vad alla jävla killar (för ja det verkar vara killar som mest har problem med det) säger. Varför kan man inte få vara snygg utan att hela tiden behöva bevisa att man är smart också? För kom igen nu, existerar ens bimbon över huvud taget? Nej. Kör hårt.
Nej, alla är inte stöpta i samma mallar och måste inte uppträda enligt någon kodex. Verkligen inte. Med attityd menar jag att man förställer sig. Visst, man kan ju förställa sig och lägga sig an med en attityd för att det är kul, men ofta handlar det nog om osäkerhet och är ett försvar mot en situation man inte är bekväm med. Men jag har inte doktorerat i ämnet, så det kan vara helt fel.
Anna, det var bara i ren välvilja jag skrev det jag skrev. De flesta människor är snälla och trevliga. Du är dessutom en skönhet så du har allt! Så varför vara någon annan än dig själv?
Skicka en kommentar