Gaaaaaad! Vad rädd jag har varit de senaste 20 - 30 minuterna. Livrädd.
Jag + Syz fick för oss att vi minsann skulle åka och bada, struntsamma att klockan är sent och det är kolsvart ute. Bada skulle vi, minsan. Vi var dock inte riiiktigt lika kaxiga när vi väl kom upp på Tubbaredsvägen. Först, var vi livrädda för att en älg skulle hoppa på bilen och döda oss och körde därför ytterst långsamt. Satt beklämda och tittade ut på ödsligheten och mörkret. Det stora mörkret. Varendaste jäkel som bor däruppe verkade då ha gått och lagt sig. Idioter, kunde de inte haft tänt? Bara lite? Vi kom undan från älgkatastrofer och nådde enda fram till badplatsen vid vägens ände. Världens ände kunde det lika gärna ha varit vid detta läge.
Fortfarande är det en tryckande stämning ute, mörkret liksom infinner sig i själen och säger lugnt och stilla att det ska driva dig till vansinne, ungefär. Samtidigt som det är sjuukt tyst ute, verkligen ödsligt. Efter många om och men, stänger jag av motorn på bilen och öppnar dörren. När jag hoppar ut lyckas jag dessutom riva med mig något och börjar febrilt leta efter det på marken. Då kommer det! Jag stelnar till som ett helt jäkla massivt berg. Jag hör röster, utifrån det totala mörkret hör jag röster! Mitt hjärta höll på att lägga av till följd av panik. Ner på marken för att leta rätt på det tappade, sedan fort som fan in i bilen igen. Släcka lamporna, för att inte synas. DÅ tänder jäklarna en liten lampa och kommer gående mot bilen. Jag och Syz var långt ifrån tysta. Vi tjöt, högt. Inte gick det att hitta tändningen i bilen heller, utan att tända lamporna igen. Panik Panik Panik! Tillslut lyckas jag och kör iväg som en galning under Syz rop: "Kööööör, men köööööör då!", samtidigt som vi låser alla dörrar och flyger iväg i en inte riktigt lika stillsam hastighet. Vi hade dock bestämt att Syz skulle köra tillbaka och jag var inte pigg på att köra rymmar bilen från några galna mördare, så bytet skulle ske. Syz får slänga sig ut ut bilen när vi stannat långt bort in till kanten, jag slänger mig över till passagerarsätet. Utan att sätta min fot utanför dörren. "Aaaaah, öppna, det är lååst!" hörs då. I paniken hade vi glömt det och Syz står som i värsta skräckfilms scenariot utanför och bankar på dörren. Utan mördaren dock, men lika mycket kastar vi blickar bakåt hela tiden. När Syz väl hamnat bakom ratten bär det av. Men jag ser lampor! Jag ser lampor bakom oss på vägen, panikpanikpanik. Hastigheten trappades inte ner, bägge hade nästan hjärtattack och var livrädda. Bara för att vi redan innan pratat om allt läskigt som skulle kunna hända. Och så ser vi dessa lampor, läskigt värre. Men vi hann till sist undan, vi slapp att bli mördade. Men rusade likväl in i huset när vi kom hem.
Gaaah, jag har fortfarande inte badat ute i år. Det kan vänta till 2008 tror jag.
"Anna, är du seriös med hur rädd du är? Eller skojar du?"
"Hah?! Neeej, jag är livrädd!"
"Jag med!"
Skratta om du vill! Men tamigfan vad läskigt det var, har jag sagt att jag är mörkrädd?
Jag + Syz fick för oss att vi minsann skulle åka och bada, struntsamma att klockan är sent och det är kolsvart ute. Bada skulle vi, minsan. Vi var dock inte riiiktigt lika kaxiga när vi väl kom upp på Tubbaredsvägen. Först, var vi livrädda för att en älg skulle hoppa på bilen och döda oss och körde därför ytterst långsamt. Satt beklämda och tittade ut på ödsligheten och mörkret. Det stora mörkret. Varendaste jäkel som bor däruppe verkade då ha gått och lagt sig. Idioter, kunde de inte haft tänt? Bara lite? Vi kom undan från älgkatastrofer och nådde enda fram till badplatsen vid vägens ände. Världens ände kunde det lika gärna ha varit vid detta läge.
Fortfarande är det en tryckande stämning ute, mörkret liksom infinner sig i själen och säger lugnt och stilla att det ska driva dig till vansinne, ungefär. Samtidigt som det är sjuukt tyst ute, verkligen ödsligt. Efter många om och men, stänger jag av motorn på bilen och öppnar dörren. När jag hoppar ut lyckas jag dessutom riva med mig något och börjar febrilt leta efter det på marken. Då kommer det! Jag stelnar till som ett helt jäkla massivt berg. Jag hör röster, utifrån det totala mörkret hör jag röster! Mitt hjärta höll på att lägga av till följd av panik. Ner på marken för att leta rätt på det tappade, sedan fort som fan in i bilen igen. Släcka lamporna, för att inte synas. DÅ tänder jäklarna en liten lampa och kommer gående mot bilen. Jag och Syz var långt ifrån tysta. Vi tjöt, högt. Inte gick det att hitta tändningen i bilen heller, utan att tända lamporna igen. Panik Panik Panik! Tillslut lyckas jag och kör iväg som en galning under Syz rop: "Kööööör, men köööööör då!", samtidigt som vi låser alla dörrar och flyger iväg i en inte riktigt lika stillsam hastighet. Vi hade dock bestämt att Syz skulle köra tillbaka och jag var inte pigg på att köra rymmar bilen från några galna mördare, så bytet skulle ske. Syz får slänga sig ut ut bilen när vi stannat långt bort in till kanten, jag slänger mig över till passagerarsätet. Utan att sätta min fot utanför dörren. "Aaaaah, öppna, det är lååst!" hörs då. I paniken hade vi glömt det och Syz står som i värsta skräckfilms scenariot utanför och bankar på dörren. Utan mördaren dock, men lika mycket kastar vi blickar bakåt hela tiden. När Syz väl hamnat bakom ratten bär det av. Men jag ser lampor! Jag ser lampor bakom oss på vägen, panikpanikpanik. Hastigheten trappades inte ner, bägge hade nästan hjärtattack och var livrädda. Bara för att vi redan innan pratat om allt läskigt som skulle kunna hända. Och så ser vi dessa lampor, läskigt värre. Men vi hann till sist undan, vi slapp att bli mördade. Men rusade likväl in i huset när vi kom hem.
Gaaah, jag har fortfarande inte badat ute i år. Det kan vänta till 2008 tror jag.
"Anna, är du seriös med hur rädd du är? Eller skojar du?"
"Hah?! Neeej, jag är livrädd!"
"Jag med!"
Skratta om du vill! Men tamigfan vad läskigt det var, har jag sagt att jag är mörkrädd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar