Hur kommer det sig, att varje gång man ser ut som ett vrak
men ändå väljer att sätta foten utanför dörren,
så dyker det upp någon man känner?
Kan någon förklara detta mysterie för mig?
Idag valde jag att stanna hemma från skolan, vaknade med huvudvärken
vid min sida - var för trött för att fightas med den. Så jag gav upp.
Sedan tänkte jag framåt halv 12 snåret att, när jag nu ändå är hemma.
Så kan jag jhu passa på att ta en promenad med hundarna.
Ja, det ska jag göra. En kvart senare lämnar vi huset.
Ska jag då gå den vägen jag vill gå,
med risk att springa in i någon påväg hem från tåget?
Eller välja en helt annan - tråkigare väg?
Hmm, med noga utträkningar kommer jag fram till att jag kan tima in
min vandring genom centrum till mitt emellan tågen anländer.
Perfekt! Ingen ska få se mig såhär inte, tänkte jag och knallade på.
Men, vad sker väl då..
När man nästan tagit sig igenom den värsta delen av den planerade rutten.
En bil kör förbi, människan inuti stirrar,
kör in på parkeringen en bit framför och stannar.
Neej, neej, neej tänkte jag då.
Men johoda, ut hoppar han, börjar gå stannar sedan, flinar lite och hejar.
Morr, tänkte jag då och såg mig om efter räddning.
Heeej...
Tillsist någon minut senare kommer jag med bortförklaringen;
Jag visste att jag inte skulle gått här, man springer alltid in i någon.
Varför är det så hemskt då? För att du inte var i skolan?
Eeh, nej - för att jag ser ut såhär! (osminkad och allmänt skabb)
Men, jag tyckte den tröjan var snygg iallafall.
(Eeh, tack?!)
Sure, men ehm.. Vi hörs väl antar jag..
Hejdå - rusar iväg.
Varför varför varför? tänkte jag.
Man tänker att man snällt ska gå ut med hundarna, inte en jäkel är väl ute och vandrar omkring i Bgd runt 12 snåret? Nae.. Jag behöver inte fixa i ordning mig på nått sätt heller, det är väldigt onödigt. Ska förövrigt låta huden återhämta sig lite.
(Sen dess att någon jäkel bestämde sig för att ge mig finnar från ingenstans??!)
Det är bara att dra på sig något och vandra iväg.
Och självklart, möter man någon.
Inte en chans i hela världen att han hade kommit där om jag hade sett super snygg ut.
Noway.. Tänk om jag hade trippat omkring där i sexiga högklackade, fina kläder och med ett ansikte som såg välmående och vackert ut. Om jag bara hade varit lite snygg ens..
Aldrig att han hade varit där då, pratat med mig eller liknande.
För något sådant händer inte i denna världen.
Varför skulle någon se en när man ser vettig ut?
Gosh, måste börja sminka mig även när det är minus grader och jag bara ska ut och hämta posten.
(Vet inte vad minusgraderna hade med det hela att göra..)
It's a cruel world, tänkte jag...
men ändå väljer att sätta foten utanför dörren,
så dyker det upp någon man känner?
Kan någon förklara detta mysterie för mig?
Idag valde jag att stanna hemma från skolan, vaknade med huvudvärken
vid min sida - var för trött för att fightas med den. Så jag gav upp.
Sedan tänkte jag framåt halv 12 snåret att, när jag nu ändå är hemma.
Så kan jag jhu passa på att ta en promenad med hundarna.
Ja, det ska jag göra. En kvart senare lämnar vi huset.
Ska jag då gå den vägen jag vill gå,
med risk att springa in i någon påväg hem från tåget?
Eller välja en helt annan - tråkigare väg?
Hmm, med noga utträkningar kommer jag fram till att jag kan tima in
min vandring genom centrum till mitt emellan tågen anländer.
Perfekt! Ingen ska få se mig såhär inte, tänkte jag och knallade på.
Men, vad sker väl då..
När man nästan tagit sig igenom den värsta delen av den planerade rutten.
En bil kör förbi, människan inuti stirrar,
kör in på parkeringen en bit framför och stannar.
Neej, neej, neej tänkte jag då.
Men johoda, ut hoppar han, börjar gå stannar sedan, flinar lite och hejar.
Morr, tänkte jag då och såg mig om efter räddning.
Heeej...
Tillsist någon minut senare kommer jag med bortförklaringen;
Jag visste att jag inte skulle gått här, man springer alltid in i någon.
Varför är det så hemskt då? För att du inte var i skolan?
Eeh, nej - för att jag ser ut såhär! (osminkad och allmänt skabb)
Men, jag tyckte den tröjan var snygg iallafall.
(Eeh, tack?!)
Sure, men ehm.. Vi hörs väl antar jag..
Hejdå - rusar iväg.
Varför varför varför? tänkte jag.
Man tänker att man snällt ska gå ut med hundarna, inte en jäkel är väl ute och vandrar omkring i Bgd runt 12 snåret? Nae.. Jag behöver inte fixa i ordning mig på nått sätt heller, det är väldigt onödigt. Ska förövrigt låta huden återhämta sig lite.
(Sen dess att någon jäkel bestämde sig för att ge mig finnar från ingenstans??!)
Det är bara att dra på sig något och vandra iväg.
Och självklart, möter man någon.
Inte en chans i hela världen att han hade kommit där om jag hade sett super snygg ut.
Noway.. Tänk om jag hade trippat omkring där i sexiga högklackade, fina kläder och med ett ansikte som såg välmående och vackert ut. Om jag bara hade varit lite snygg ens..
Aldrig att han hade varit där då, pratat med mig eller liknande.
För något sådant händer inte i denna världen.
Varför skulle någon se en när man ser vettig ut?
Gosh, måste börja sminka mig även när det är minus grader och jag bara ska ut och hämta posten.
(Vet inte vad minusgraderna hade med det hela att göra..)
It's a cruel world, tänkte jag...
1 kommentar:
Hahah så JEFLA SANT ASSÅ!
Skicka en kommentar