White Flag

Uppvaknandet i morses var inte tillfreställande alls.

Hostan infann sig, men upp skulle jag.
På med kläder och ynkligt lite smink.
Ner till köket och dränka sig i hostmedicin och honungsvatten.

Någonstans insåg jag att:
Jag skulle omöjligt orka koncentrera mig på något i skolan.
Jag skulle få hostattacker som inte skulle sluta, ever.
Jag var lite för ynklig för att orka med detta.
Vandringen tillbaka till sängen var det enda rätta.

Jag får alltid ångest över att vara hemma numera.
Känns som att man missar helt otroligt mycket om man är borta en dag.
Fast, ibland är det allt värt det. Annars skulle jag omöjligt ha stått ut med Nv såhär länge.