Psyko

Jag vet varken ut eller in numera. Jag vet inte vad jag känner och jag vet inte vad jag vill. Jag vandrar runt utan någon större lust till att göra någonting speciellt och istället har en ångest tagit plats i min kropp. Motivation till allt är borta. Ångesten gör att jag känner mig som ett litet barn som inte kan ta egna beslut, inte kan stå på sina egna ben. Jag vet inte vartifrån den kommer. Jag vet inte varför den har anmält sig som närvarande. Jag vet bara att den har nästlat sig in i allt jag tänker och gör. Jag har fått ångest för de minsta lilla.

Jag vågar inte ringa till min frisör. Jag har sådan ångest över det. Jag minns inte hans namn. Han har ett konstigt namn, han dendär som gått över till Karma. Jag vet inte vad han heter och tänker inte krångla mig in i något om det. Jag vet inte när jag vill ha en tid, allt blir bara jobbigt, när man än ska ha den. Inte på träningsdagarna, för då kommer allt i obalans, inte andra dagar heller. Orka åka då. Orka åka in till Borås i största allmänhet. Vad ska jag göra med håret om jag bokar en tid? Vad ska jag säga? Vad ska jag ha på mig? Hur ska jag se ut? Alla dessa ångestladdade frågor.

Tror det har sin grund i allt framtidssnack som är överallt nu för tiden. Jag gillar det inte. Jag har inte bestämt något om vad jag vill göra sen, låt mig vara ifred! Tandläkarteamet pressade mig igår, jag mådde jätte dåligt av att ligga där och behöva berätta att jag inte gör något. Att försvara mig att jag faktiskt inte vill bara gå hemma på dagarna. Det är inte min dröm direkt. Jag vill göra något. Men jag vet inte vad. Se, det har gjort mig till ett psyko. Det har tagit över min vardag. PsykAnna, det är jag. Tandläkarns fel.