Jag vill inte ha snö och kyla mera, det gör mig inte på bra humör direkt.
Inte ens i närheten, mina fötter är super kalla - och nu har jag inte ens varit ute på flera timmar. Det är ta mig tusan deprimerande.
Jag tillhör det folkslaget som har den oerhörda förmågan att inte kunna gå normalt ute när det är halt. Att det nu har bestämt sig för att bli snor kallt ute med is och hela faddiruttan, gör det inte lätt för mig alls. Blae, jag vill inte befinna mig ute - fjäskar till mig skjuts så ofta jag bara kan, det är ett konstaterande bara. Inte ens en teori - mycket latare blir man av kylan.
Små små tomtenisse steg är det enda som kan hjälpa en lite granna. Man känner sig så himla mycket tryggare om man liksom inte lyfter på fötterna. Lyfter man på fötterna blir chocken så stor när man upptäcker att marken liksom bara glider iväg från där den var bara sekunden innan.
Att inte släppa marken med blicken är också något som förbättrar färden. Så ser du någon som ser ut som att den letar efter något och inte kan gå normalt. Hälsa för allt i världen inte!
Försök inte få mig att plocka upp blicken, försöker du kanske döda mig? Jag har inte tid med sådant strunt som att hälsa på folk som jag känner och prata. Kanske om vi rör oss framåt, långsamt - och jag inte behöver se dig i ögonen. Då kan vi kanske, kanske ha en deal.
Härom dagen sträckte jag armen i min vandring hem från tågen, förstår ni då hur farligt det är att befinna sig ute när det är halka? Armen måste alltid vara på hugget, liksom sticka lite halvt rakt ut, med handen i 90 graders vinkel rätt ut i vädret, precis sådära bimbo/bögigt som det bara kan se ut. För, när marken försvinner måste man ha något att fånga upp balansen med. Fäkta lite med armen, så kommer marken tillbaka.. Jag tror det är någon sorts magi.
Alldeles säkert. Lita på mig. Än så länge har jag inte ramlat i år.
Det är stort. Jag har lärt mig knepen.
Bara för att jag skrev det kommer jag ramla och slå mig helt fördärvad imorgon, promise.
Eddie, du sa ju att du skulle ta bort snön? Action please?
Inte ens i närheten, mina fötter är super kalla - och nu har jag inte ens varit ute på flera timmar. Det är ta mig tusan deprimerande.
Jag tillhör det folkslaget som har den oerhörda förmågan att inte kunna gå normalt ute när det är halt. Att det nu har bestämt sig för att bli snor kallt ute med is och hela faddiruttan, gör det inte lätt för mig alls. Blae, jag vill inte befinna mig ute - fjäskar till mig skjuts så ofta jag bara kan, det är ett konstaterande bara. Inte ens en teori - mycket latare blir man av kylan.
Små små tomtenisse steg är det enda som kan hjälpa en lite granna. Man känner sig så himla mycket tryggare om man liksom inte lyfter på fötterna. Lyfter man på fötterna blir chocken så stor när man upptäcker att marken liksom bara glider iväg från där den var bara sekunden innan.
Att inte släppa marken med blicken är också något som förbättrar färden. Så ser du någon som ser ut som att den letar efter något och inte kan gå normalt. Hälsa för allt i världen inte!
Försök inte få mig att plocka upp blicken, försöker du kanske döda mig? Jag har inte tid med sådant strunt som att hälsa på folk som jag känner och prata. Kanske om vi rör oss framåt, långsamt - och jag inte behöver se dig i ögonen. Då kan vi kanske, kanske ha en deal.
Härom dagen sträckte jag armen i min vandring hem från tågen, förstår ni då hur farligt det är att befinna sig ute när det är halka? Armen måste alltid vara på hugget, liksom sticka lite halvt rakt ut, med handen i 90 graders vinkel rätt ut i vädret, precis sådära bimbo/bögigt som det bara kan se ut. För, när marken försvinner måste man ha något att fånga upp balansen med. Fäkta lite med armen, så kommer marken tillbaka.. Jag tror det är någon sorts magi.
Alldeles säkert. Lita på mig. Än så länge har jag inte ramlat i år.
Det är stort. Jag har lärt mig knepen.
Bara för att jag skrev det kommer jag ramla och slå mig helt fördärvad imorgon, promise.
Eddie, du sa ju att du skulle ta bort snön? Action please?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar