Strange

Jag Är Ju Inte Den

Att det aldrig kan funka som jag vill. Här ville jag bara lägga upp ett gammalt klipp som jag ramlade över än en gång när jag kollade igenom mina mappar. De är så sköna. Mhm. Ja, jag kan vika flygplan om det ska vara så!

Men vi gör ett försök: Orädda killar

Darlings

Inom en snar framtid - så är iallafall tanken- ska vi renovera lite i hallen, nytt tak, nya tapeter osv. Kanske en ny garderob någonstans? I vilket fall som helst, så fick jag i uppdrag av mamma att tömma den ny befintliga - yttepyttelilla- graderoben på mina skor. Alla skor som inte används för tillfället måste jag plocka ut och bevara någonstans här uppe. Det slutade med att jag plockade undan nästan alla, endast ett par fick stå kvar, plus några fulingar. Alla mina andra små sötnosar står nu och trängs inne i en garderob här uppe. Jag känner riktigt hur de inte mår bra. De vill stå framme. Jag har iallafall umgåtts lite med dem nu och vi kom tillsammans fram till att det nog vore bäst om jag investerar i några skor till.
-The more the Merrier, sa de glatt. Struntsamma i om det är trångt. Man lär sig hantera situationen. Detta kändes så skönt för mig att höra, eftersom att det lite tar ner ångesten över att lägga en massa av lönen på skor. Så nu behöver jag ju inte känna så. Nu kan jag köpa hur många jag vill. De är ju vad som är bäst för oss allihopa. Man kan aldrig få för många skor.
Nu fightas jag bara med ångesten över att jag borde slänga ganska många skor med. Många är riktigt schletna och står innanför dörren eller ligger ute i en skohög i förrådet. De borde nog bort. Men jag har inte riktigt hjärta till det. Plötsligt förstår jag pappas invändningar mot att mamma vill slänga hans t-shirtar.
Bättre är det att fokusera på vad komma skall. Jag vet så många skor som skulle kunna sprida lite solsken bland min fina blandning av gamla som nya, som alla kan känna sig lite ensamma ibland.

Garderobs sittarna:

Nutidsorientering

Efter att ha blickat igenom Melodifestivalen slår jag och mor min över till kanal 4.
-Man ska inte se på film på 4an, säger pappa och går. Se upp för dårarna är ändå vad som står på schemat. Anledningen till att man inte ska se på film på 4an är naturligtvis alla jäkla reklampauser. Mitt i just en sådan kommer det upp en reklam för Michael Jacksons nysläpp av Thriller samtidigt som man säger något om hur länge han har hållt på och sådär.

-Lever han fortfarande? säger mamma och ser undrande ut. Efter att ha varit tyst ett tag och lyssnat på min rungande tystnad:
-Eh, jaa... Hehe, det gör han ju. Som om hon visste det från början. Jag tvivlar.

Men svaret är: Ja, min kära lilla moder. Michael Jackson lever. Men har bytt form. Så långt är du väl ändå med?

Fys Update

Jag vet inte ens om jag har nämnt det här, men den senaste veckan har det varit så synd om lilla mig och jag har då vandrat omkring som n riktig ynkpynk. Allt detta för att jag drog på mig en förkyldning. Eller snarare fick den av min söta syster skulle jag tro. Men synd om mig var det. Detta medförde naturligtvis att jag inte orkade göra några onödiga saker, såsom träna och så. Herregud, det är överskattat. Fast sen kom det allt mer krypande inom mig, jag kände hur jag riktigt längtade tills dess att jag kunde få träna igen. Lite konstigt, att man inte orkar men vill. När man sedan kan, så vill man oftast inte. Men gör det ändå.

Nu har jag iallafall känt mig lite bättre de sista dagarna, inte helt frisk, men klart bättre. Så nu kände jag att et var dags att ta tag lite i sig själv iallafall. Ut och promenera flicka lilla!
Kallt som fan var det, men jag knatade på, mimandes till musiken. (Allt blir mycket bättre med musik!) Hela 45 minuter var jag ute och kämpade på, i hyfsat högt tempo ändå, upp för kullar och ner och hej och hå. Nu känner jag mig duktig. Och svettig. Och trött. Fy fan! Och att ha vantar på sig var ju bara det en killer, HandsvettArne? Yes. Puh, så nu ligger jag här på sängen lite och tar igen mig. Lagom jobbigt. Skönt. Sängar är underskattade.

En Video I Min Smak

Lördag

Hör och häpna mina vänner. Håll i hatten. Jag var ute igår. Förstår ni? Detta innebär ju att jag faktiskt har ett liv. Jag behöver inte må dåligt när jag kommer till jobbet och de frågar vad jag gjorde i helgen. Känns bra. För övrigt var det en riktigt trevlig kväll med. Fast att vi var i Borås. Men det blir väl vad man gör det till. Vi började hemma hos mig med blåbärsshots, slutade gjorde vi på Harrys. Som ine alls var som jag trodde det skulle vara. Men ändå, var ju iallafall bättre än förväntat. Jennifer kände allt och alla, jag euhm, kände igen ett gäng Bollebygdare och en av Jennifers kompisar. Så var ju nästan jämnt. Kvällens höjdpunkt var nog att se hur mina naglar lös i UV-ljuset. Det har jag väntat länge på. Lättroad, jag? Tss...

En annan iakttagelse av mig var att det är o så bekvämt att ha med sig en kille ut. Inte för att jag hade det. Men jag hittade en som fick spela med. På det sättet underlättade det verkligen när något slisko försökte ragga upp en efter det att man trevligt avböjt, och goes on and on.

"Men jag har pojkvän!"
"Visst, snyggt försök, den kör alla med"
"Neej, men alltså. Han är här. (Eh, kan du bara säga till honom att du är min pojkvän?) Seee"
"Jahaja, okejdå. Det var ju värt ett försök. Det är ett riktigt kap du har gjort där du." Vandrar bort.
Så bekvämt. Jätte käckt. Så han var min pojkvän hela kvällen. Käckt!
Måste bara minnas detta till nästa gång.



Vi insåg att inga bilder blev bra, så det vara bara att strunta i det.
I övrigt så har jag visst måånga olika linnen! Och ser inte psykopat ut.

Bra Start

Dagen börjar underbart, inte nog med att jag har drömt en härlig kärlekshistoria som var en blandning av Skönheten & Odjuret och mitt egna liv och känslor, utan sen.
Ojoj. Ställer mig på vågen. Den måste vara trasig. Men det struntar jag i. Blev glad iallafall, kanske den funkar som den ska? Jaja, det skiter vi i nu. Det var bra iallafall. Värt en liten glädjedans.

Sen kollar man om det har kommit ut någon ny serie i natt, ohja: Supernatural. Perfa!
Efterdetta; loggar in på aftonbladet. Ser det vackra: Måns är singel igen.
Det gjorde mig med glad. Jag har en löjlig förälskelse i den mannen. Can't help it. Synd bara att han flyttar till Sthlm igen. Jag kanske med borde göra det. Och bli känd, så vi är lite på samma nivå.
Hmm, jaja... Vi nöjer oss med att han är singel för nu.

Undra om man borde köpa en trisslott?

Min Pappa

Han är helt enkelt bäst. Han kan precis allt. Allt.
Som ett exempel kan han till exempel hitta mina borttappade nycklar, i bilen.
Bara en sån sak?!

Jag gillar min pappa väldigt mycket.

Okej, Det Är Tragiskt

Mantra

Pappa har sagt:

• Snurrar det inte i huvudet när man går och lägger sig, så har man inte haft roligt.

Så detta är ju något vi lever efter ibland. Men kanske inte idag. Inte än iallafall.

Men jag och Elin har stiftat ett nytt:

• Har man inte ätit så att man mår illa, så har man inte ätit tillräckligt.

Och jag kan säga er, så här mellan två ögon/dator. Att det har vi! Puh! Riktigt tillräckligt tillochmed. Nu ska jag nog ta mig något att dricka (varit chaufför innan..). Kanske kan jag få en rolig kväll? Tror inte det dock. Det är lite att ta i.

Vad FAN Hände?

Mor min fyller år idag, så familjen ska ut och äta. Efter att ha sminkat mig, klätt på mig, och sedan pratat med Jennifer, så måste jag lägga mobilen på laddning. Därav måste jag vandra förbi en spegel och plötsligt slår mig en tanke:
"Fan vad stora brösten ser ut i den här toppen!? Det var inte speciellt snyggt... Man ska nog inte ha en sån här bh på sig under... Nope"

Eh, kom jag på sen. Varför tänkte jag så? Vad är fel med stora bröst? Sen när tycker jag inte det är snyggt? (Idag tydligen..) Vad har hänt? Vad är fel med mig? Jag har änt mig lite smått krasslig, fine men att det här skulle hända. Det trodde jag inte om mig. Inte alls. Nu måste jag iallafall byta bh, stora bröst var ingen höjdare ikväll...

American Psycho

Jag håller just nu på och läser American Psycho, något som jag har tänkt göra i flera år. Att jag äntligen gör det beror nog på att akward daten pratade så väl om den. Att den var sjukt detaljerad i allt och riktigt psyko och såvidare och så vidare. Detaljerade mord minns jag speciellt väl. Oohyes tänkte jag. Låter trevligt. Sen beror det nog lite på att Bale är så snygg i rollen, så då kan man ju tänka på honom. Plus att Johanna är sjukt fäst vid den, måste ju alltså vara något att ha. Plus att jag har för mig att jag gillade filmen, vilket borde vara en följd av en bra bok?

Men, ännu har jag då fan inte fått läsa något sjukt mord. Inget mord alls faktiskt. Lite tråkigt. Bara att han har begått mord, men jag vill ha akten. Hallåå? Men det kanske kommer.
Än så länge är det mest luncher, inte så spännande. Men sen; Tantsnusk fast lite mer psykopatiskt. I like! Nu ska jag faktiskt läsa tills jag somnar. Puss.

Testing Testing

Damn, jag var trött på min gamla look här. Så nu kör vi på med enkelt ett tag. Det funkar fint det med. Eller hur? Klart det gör. Alltid något. Och det är ju inte för the good looks ni hänger här ändå. Alldeles säkert. Men, ser det normalt ut i denna sizen? Eller ska man ha den som är väldigt centrerad? Speak your mind and you'll be heard. Kom igen!

Okej, jag trivs inte helt och fullt med det här. Men tills dess att jag kan finna ut något som känns bra, så är det såhär som är förslaget.

He He

Okej, tryck på honom. Han är en video!

Bäst

Det fanns verkligen riktigt bra stunder när jag var på mässan igår med. Jag kallar dessa stunder good looking guys. Jag visste inte att snygga killar var så in to dogs. För snygga var dem. Herregud, hade jag vetat detta så hade jag kört hundtricket för ett bra tag sen.

Jag såg många riktigt snygga killar, som liksom inte var snygga på ett oövervinnligt sätt, utan charmerande. Som liksom var lite flirty fast på ett ganska oskyldigt sätt. Det gillar vi. (Egentligen mer om det inte är oskyldigt men...)
Jag såg en äkta Dilf. Först på håll, men bara det gav mig chills. Sedan var han framme och pratade och det gav mig inte mindre chills det kan jag ju säga. Mmm.
Sen fanns det en, en kille. Som var Drop dead gorgeous. Alltså, jag hade lätt offrat en hand för honom. Inga problem. Han var den snyggaste kille jag någonsin sett i Göteborg (minus snygga kändisar då). Undra om han var härifrån? Han var iallafall det bästa av allt. Sen var han kvar ett ganska bra tag med, ännu bättre. Tills hans snobb flickvän - iförd en väldigt opraktisk klädsel för att vara ute och kolla in hunar. Eller kanske bara jag som tycker ett svart fodral inte är super käckt? Vad vet jag. - tyckte att han skulle komma tillbaka och de kunde vandra vidare. Subba.

My Dog

Idag har jag varit pappas flicka och varit med på My Dog. Tillsammans har vi stått i Flat Coated Retriver rasmontern. Jag var nästan lite ångerfull över att jag hade sagt att jag skulle med innan och lite nervös, men hey jag kunde ju inte mer än agera hundägare och säga det jag vet tänkte jag sen. Jag måste faktiskt säga att det var riktigt roligt, bortsett från sista timman när nästan inga människor var kvar vid montrarna. Då blev det lite segt. Men innan dess. Det var jätte kul, jätte mycket folk och inte en endaste fick mig ur ballans, utan jag kunde svara på allt. Ingen var så avancerad att jag kunde hjälpa till. Jag stod och var charmerande tillsammans med Vickie och Fräsen. Något som förvånade mig var också vilket stor variation på människor som kommer dit det faktiskt är. Det var människor av alla sorter, i alla åldrar och så vidare. Jag vet inte hur många olika historier man fick höra. Hur många barn som var fruktansvärt söta och förtjusta över hundarna, även förskräckta. Allt som allt var det en bra dag.

Det fanns dock lite hemskare stunder. För jag vet inte heller hur många hemska historier jag fick höra, om hur de förlorat sin hund a.k.a. bästa vän. Hur det gick till och när. Hur detta kändes och så vidare. Hur någon annan skulle fylla upp sitt tomrum efter en bortgången man/fru. Dessa människor fick mig faktiskt lite ur min värld kanske. Jag är nog lite blödig. Men det är fruktansvärt. Vad säger man till mannen vars hund - som han haft i flera år - dog av en plötslig hjärnblödning när han låg i sin favoritsoffa och sov, några dagar innan jul? Vad ska man säga? Jag kunde inte mycket annat än att leverera en plågad blick i dessa ögonblick. Jag vet hur det känns. Jag vet hur hemskt det är. Men man vill inte inse det, ens bästa vän, kanske det dyrbaraste man har, är inte odödligt, inte ens i närheten. Man vill bara blunda för det faktum att ens älskade lilla vän inte kommer att leva ett allt för långt liv.

Nu tänker jag bli blödig och löjligt sentimental. Faktum är att jag grät när jag skrev följande. Kanske inget som någon utan hund kan förstå. Vad vet jag. Men hemskt är det. Och ni får tycka vad ni vill.

Jag hatar det och allt prat om det har fått mig att tänka på det så mycket. Min lilla pärla kommer inte leva för alltid. Hon fyller 10 i år. Det är inte lite för en hund. Allt prat om det har fått mig att tänka på att en dag - kommer ju faktiskt hon inte finnas längre. Detta faktum är något som skrämmer mig riktigt. Jag var 9-10 när vi skaffade henne. Men jag kan inte minnas hur det var innan vi fick Vickie. I min värld känns det som hon alltid har funnits där. Denna lilla varelse har helt och fullt vunnit mitt hjärta. Nu ligger hon i min säng och sover och myser ner sig. Då och då kollar hon upp för att se till mig och vad jag gör. Jag vill inte tänka på det här. Jag vill inte höra om människor som förlorat sina små hjärtan. Jag vill inte tänka på att det kommer hända, en dag - förhoppningsvis långt långt in i framtiden. Häromkvällen låg jag och tänkte på barn av någon anledning. En dag vill jag ha barn, så långt har jag kommit, men det ligger långt fram in i framtiden. Kanske en 10 år eller mer. Då kom jag och tänka på att min lilla baby, aldrig kommer att få träffa mitt barn. Det är också hemskt. Något så fruktansvärt. Vickie är nog det käraste jag har nu. Faktiskt. Inte som att jag inte älskar de andra hundarna, men Vickie är den som jag har bäst relation till. Därför är det hon som figurerar här, dessutom är det hon som är äldst. 10 år, min lilla gumma. Min bäste vän. Jag vill att hon ska vara förevigt.
Jag vet att man får ta allt som det är, men det svider.

För tidigt?

Redan när jag drämde igen bildörren och skulle in på jobbet i torsdags kväll så kände jag hur någonting inte stämde. Min förmåga att röra mig någorlunda graciöst excisterade inte. Det var som om någonting mellan ryggen och benen hade gått av, kommit ikläm och sagt upp sig. När underkroppen skulle röra sig, skrek det rejält i sidan av ryggen. Det skrek och på stela ben fick jag vandra. Men, jag tänkte att lite sömn löser allt. Utom krig kanske.

Tydligen inte heller ryggont. För jag vaknade upp på morgonen och det var ännu värre. Jag lyckades dra på mig ett par pyjamasbyxor och ta mig ner för trappan. Jag rörde mig omkring som en liten vaggande anka. (Eller vad det är som vaggar fram, en and? Who know) Jag såg charmerande nog ut som om jag vore gravid och hade drabbats av rygg ont. Jag gick som de gravida alltid gör, med en hand på ryggen och vaggar sakta framåt. När jag väl hade satt mig ner fick jag försöka fixa in en skön position, vilket inte var det lättaste. Ännu mindre lätt var det när man skulle upp. Återigen lite gravid feeling. Det var bara att försöka putta sig upp med magen först ut och framåt. Sedan skulle man bara ha flyt nog att lyckas få fötterna platt och infinna ballans. Jag var mycket söt måste jag nog säga. Jag är inte riktigt redo för detta. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha så ont i ryggen och vagga som en anka. Jag vill inte att magen ska puta rakt ut. Gravid is noot gonna happen in a long long time.

Hur det är med ryggen? Hm, tja. Jag vaggar inte längre.

Jag Har En Ny Kärlek

Nyårslooken

Gott Nytt År !