Och Bara För Att

Jag har faktiskt färgat håret, därför detta kom till och för att vi skulle ut.
Men jag måste jhu dela med mig.
Så är reglerna, bara för att...

Förklaring

En vän till mig som jag antar inte brukar vara inne här och kolla, drog snabbt en slutsats när han kikade in för någon vecka sen. Det var i samband med att jag hade lagt upp massa bilder på mig själv och de enda orden han sa om alltihop var: "En blogg för någon med dåligt självförtroende". Att all there is to it, var att lägga upp bilder på sig själv för att få kommentarer som stärker självförtroendet. Eller något i den stilen. Först blev jag lite irriterad, för så ser jag inte på det. Men sedan började jag se på det lite ur hans synvinkel. Sure, han har väl delvis rätt, men absolut inte helt och hållet.

Det här är en blogg av någon med dåligt självförtroende. Inget snack om saken. Jag är inte helnöjd med mig själv, vilket sometimes gör att jag känner mig obekväm. Det är inget jag nekar till. Jag trodde nog att alla jag känner, känner mig såpass bra ändå. Så att de visste det. Visst, jag kan hålla ett spel för gallerian och jag vet flera personer som tror eller har trott att mitt självförtroende var på topp och att jag på allvar anser mig Vackrast. Det är nästan lite skrattretande. Visst, jag använder mig av Vackrast som namn på msn, men har vissa människor aldrig hört talas om ironi? Men, hur som helst. För att klara av att leva i en ytlig värld som en tjej med dåligt självförtroende, så måste man spela en roll. Man kan inte gå ut i världen och låta allt och alla se på en att man inte trivs. Iallafall inte helt och fullt, visst att några människor känner det ändå, men för att man ska kunna få en bra plats och kunna trivas, så får man blunda för det faktum att det är läskigt och att man inte alls är Vackrast. Men, det lustiga är att denna rollen hjälper en oerhört i "jobbiga" situationer. Känner man sig osäker, så är det bara att agera därefter, dra till med din självsäkra fasad och klara dig ur allt. Oerhört lustigt. Men, just detta skapar en trygghet, folk tror att du är säker och du kan på någotvis sedan bygga upp säkerheten mer och mer efterhand. Tackvare att man låtsas först. Sjukt, men det är en sådan värld vi lever i. Oavsett, så har jag inte världens bästa självförtroende.

Men, självförtroende är någonting som varierar lite dag från dag. Ibland kan jag tycka att jag ser jätte fin ut, men jag har å andra sidan dubbelt så många dagar som jag vill gräva ner mig. Men, man måste lära sig att klara av det. På ett sätt eller ett annat. De dagar jag inte trivs jätte mycket med mig själv, är kanske inte de dagar jag väljer att leka med min bästa vän kameran och ta en massa massa bilder på mig själv. Knappast. Men när jag väl mår bra, så älskar jag det och jag gillar verkligen att ta kort på mig själv. Jag är verkligen jätte ego vissa dagar. Ni skulle träffa mig när jag är på krogen en bra dag. Ajajaj, då är jag så fin i kanten så det finns inte. Utseendefixerad till hundra, där gäller det att vara värdig. Annars kan du gå. Jag är hemsk, jag vet men jag kan inte hjälpa det. Min mamma skäller alltid på mig för att jag är utseendefixerad. Men som sagt, det går inte över - kanske om några år, kanske inte. Vad vet jag? Men, jag är nöjd med det såhär. När jag är nöjd med mig själv så gillar jag hur världen ser ut och då behöver jag inte ta på mig min roll lika mycket, det blir lättare. Lite paradoxalt att jag gillar det, eller? Men, mina dåliga dagar brukar kunna vara rätt lindriga ändå. Fast, tvärtemot vad min påpekande vän påstår, så vill jag inte ha en massa komplimanger för att få mig att må bättre. Är jag inne i en dålig dag, så tas inte komplimangen emot. Den avfärdas som det dummaste jag någonsin hört. Ingen människa kan tycka så, det är omöjlig osv. Tycker inte jag det, så kan ingen annan tycka det. Punkt.

Varför jag då lägger ut mina egotrippar? Jag gillar uppmärksamhet, eller fel. Jag har ett behov av att visa upp mig rättare sagt. Känner jag mig fin kan jag väl få vara det inför andra? Ni behöver inte påpeka det. Men jag vill visa mig, vet inte varför. Jag har alltid gillat att spegla mig osv - när jag var liten speglade jag mig i allt, allt, allt. Det hänger fortfarande i. Jag var en av spegelflickorna på gymnasiet. Jag gillar att se mig själv vissa dagar. När jag gillar det, så gillar jag även att andra ser det. Det bara känns bra. Låter löjligt? Javisst, men jag är ganska löjlig egentligen. Visst har jag inget emot komplimanger, men någon kan jhu lika gärna tycka att jag inte är fin? Eller hur? Det är inte kommentarer jag är ute efter. Jag gör det faktiskt bara för att.
Jag vet inte ens om jag orkade följa den röda tråden jag hade i huvudet innan jag började skriva nu. Möjligtvis blev detta lite rörigt. Men jag känner inte för att sitta och läsa igenom och fixa. Det får vara såhär, lite mer som mig då, lite förvirrad.

Hmm, dåligt självförtroende och älskar att visa upp sig.
Ja, vad ska jag säga? Jag är mångsidig.

En Glimt Från Min Värld

Införskaffade mig ett nytt badrumsskåp häromveckan. Ett skåp som mest vigs åt smink, kanske någon annan bråte uppanpå med, det som passar liksom. Då var jag iallafall tvungen att lasta ur det som fanns på plats i de tidigare, det hamnade på byrån. Det mesta iallafall, nu kunde jag ta mig i kragen och rensa lite med. Liite, allt som finns på bilden finns inte längre i mitt skåp. Tragiskt. Men, här är lite av mitt liv, en fin del av mitt liv. Snäll jag är som delar med mig va?

iii

Disagree

Idag är inte en dag som jag är på mitt allra mest charmerande humör. Idag agerar jag pain in the ass på folk all over. Jag var snäll dotter när jag var med pappa på IKEA, han åkte dit med mig för att köpa en ny stol åt mig. Han är snäll han, så då var jag på bra humör. Naturligtvis införskaffades ett nytt gosedjur åt vovvarna, obligatoriskt. Väl hemma började det gå utför igen. Ingenting är riktigt bra en sånhär dag. Det finns inget gott att äta på - till middag fick jag dessutom mat jag inte gillar, vilket kändes tungt. Jag vet att jag är en bortskämd kräsen unge, men jag trivs. Det finns ingenting att göra. Det finns ingen att prata med. Allt är fel. Ingenting stämmer. Det är synd om mig idag. Jag är hel olycklig. stackars lilla mig. Är det synd om mig, och ingen gör någonting åt det, så blir jag på dåligt humör. Så är det bara, jag trodde alla visste det. Men, här är jag, på dåligt humör. Crapcrapcrap. Jag vill kunna lägga mig och sova, men går det då? Neeehejdå, för inte kan man uppnå den graden av trötthet när man vill.
Åh, stackars lilla mig.

Momento

Söndag, en seg seg söndag. Men jag klarar mig, har legat i säkert en timma och kollat på Momento på tv. Inte för att jag tänker ringa in och gissa, jag gissar inte ens här hemma. Men, han är riktigt snygg, han den dära killen som står och håller låda. Riktigt snygg. Det räcker bra, han räddar min dag. Söt och rolig är han med.

Har man gått över gränsen om man ligger och kollar på ett sånthär program för en snygg programledare? I think so.

Into The Blue

Hjärtat i Halsgropen

Gaaaaaad! Vad rädd jag har varit de senaste 20 - 30 minuterna. Livrädd.
Jag + Syz fick för oss att vi minsann skulle åka och bada, struntsamma att klockan är sent och det är kolsvart ute. Bada skulle vi, minsan. Vi var dock inte riiiktigt lika kaxiga när vi väl kom upp på Tubbaredsvägen. Först, var vi livrädda för att en älg skulle hoppa på bilen och döda oss och körde därför ytterst långsamt. Satt beklämda och tittade ut på ödsligheten och mörkret. Det stora mörkret. Varendaste jäkel som bor däruppe verkade då ha gått och lagt sig. Idioter, kunde de inte haft tänt? Bara lite? Vi kom undan från älgkatastrofer och nådde enda fram till badplatsen vid vägens ände. Världens ände kunde det lika gärna ha varit vid detta läge.

Fortfarande är det en tryckande stämning ute, mörkret liksom infinner sig i själen och säger lugnt och stilla att det ska driva dig till vansinne, ungefär. Samtidigt som det är sjuukt tyst ute, verkligen ödsligt. Efter många om och men, stänger jag av motorn på bilen och öppnar dörren. När jag hoppar ut lyckas jag dessutom riva med mig något och börjar febrilt leta efter det på marken. Då kommer det! Jag stelnar till som ett helt jäkla massivt berg. Jag hör röster, utifrån det totala mörkret hör jag röster! Mitt hjärta höll på att lägga av till följd av panik. Ner på marken för att leta rätt på det tappade, sedan fort som fan in i bilen igen. Släcka lamporna, för att inte synas. DÅ tänder jäklarna en liten lampa och kommer gående mot bilen. Jag och Syz var långt ifrån tysta. Vi tjöt, högt. Inte gick det att hitta tändningen i bilen heller, utan att tända lamporna igen. Panik Panik Panik! Tillslut lyckas jag och kör iväg som en galning under Syz rop: "Kööööör, men köööööör då!", samtidigt som vi låser alla dörrar och flyger iväg i en inte riktigt lika stillsam hastighet. Vi hade dock bestämt att Syz skulle köra tillbaka och jag var inte pigg på att köra rymmar bilen från några galna mördare, så bytet skulle ske. Syz får slänga sig ut ut bilen när vi stannat långt bort in till kanten, jag slänger mig över till passagerarsätet. Utan att sätta min fot utanför dörren. "Aaaaah, öppna, det är lååst!" hörs då. I paniken hade vi glömt det och Syz står som i värsta skräckfilms scenariot utanför och bankar på dörren. Utan mördaren dock, men lika mycket kastar vi blickar bakåt hela tiden. När Syz väl hamnat bakom ratten bär det av. Men jag ser lampor! Jag ser lampor bakom oss på vägen, panikpanikpanik. Hastigheten trappades inte ner, bägge hade nästan hjärtattack och var livrädda. Bara för att vi redan innan pratat om allt läskigt som skulle kunna hända. Och så ser vi dessa lampor, läskigt värre. Men vi hann till sist undan, vi slapp att bli mördade. Men rusade likväl in i huset när vi kom hem.

Gaaah, jag har fortfarande inte badat ute i år. Det kan vänta till 2008 tror jag.

"Anna, är du seriös med hur rädd du är? Eller skojar du?"
"Hah?! Neeej, jag är livrädd!"
"Jag med!"

Skratta om du vill! Men tamigfan vad läskigt det var, har jag sagt att jag är mörkrädd?

Stackars

Det är lite synd om mig idag måste jag nog säga. Eller mest ikväll liksom, det var ganska lugnt under dagen. Solen sken och hela den där underbara biten som saknats under flera veckors tid. Niiice, tänkte Anna och klädde av sig och la sig för att sola på uteplatsen. Nu jedrans, nu blir jag brun, oj vad brun jag ska bli. Riktigt nice med sol alltså. Men, jag säger Men, inget är någonsin så bra som det verkar vara. Aldrig.

Nej, vad är tacken man får för att man är ute i solen?

a) En vän till far min kikar förbi för att träffa tidigare nämnde, knallar bara in på trädgårn och hojtar lite. Först då, varnar mina små vovvar mig att det är någon där. Först då inser jag att jag ligger väldigt mycket halv naken. Först då, märker jag hur långt bort mina kläder är. Jag inser att jag kan fan inte resa mig upp, bara att ligga still. Då slipper jag iallafall att visa brösten för människan. Så, där får jag glatt ligga. Medan människan ska stå och prata med mig. Varför? Varför? Varför ska han säga till mig, det han kom för att säga min far? Kan man inte nöja sig med att jag har sagt att han jobbar? Kan man inte ringa in sitt ärende senare då? Neeejdå, man ska stå och prata med mig som visar rumpan. Jahada. Typiskt. Nästan lite pinsamt kanske?

b) Någon dum jäkel bränner sönder mig i solen. Jag kan inte fatta vem som är så ondsint och korkad så den låter mig ligga där? Fattar den inte att jag bränner mig? Fattar den inte att jag har pigment som en rödhårig? Hallå? Är det verkligen så vi vill ha det? Vill vi leva i en så orättvis värld? Vill vi det kanske? Nej, jag skulle inte tro det. Det är dags att någon tar sitt ansvar. Man kan inte göra så mot folk, det är oansvarigt. Sådetså!

Nu ska jag gå och sova, säkerligen vaknar jag upp som en kräfta. Jag är redan nu röd, men ge det en natt så kan det nog trappas upp lite till. Jedrans vad det kommer att klia om några dagar. Oj, vad söt jag kommer vara imorgon. Jisses, ansiket kommer nog anta den röda glänsande tonen. Jag kommer vara oemotståndlig. Pojkar, passa er. Annars faller ni dit.
Nighty!

*Flick*

Notis

Även om filmen i sig kanske inte är så läskig. Så är det kanske inte det smartaste draget att se på den när man är själv hemma. Iallafall inte om man kan vara rädd för mörkret och ensamheten och alla de onda saker som finns där ute, utan att ha sett någonting på tv. Dum idé flicka lilla. Mycket dum idé. Mörkret som i vanliga fall är läskigt, är nog lite läskigare ändå när man är själv.
Typiskt. Kom ihåg till nästa gång!

Skräck

Jag har alltid, så länge jag kan minnas gillat att se på "skräckfilmer". Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Dock har jag nog aldrig ramlat över en "skräckfilm" som når upp till någon form av skräck som man vill få av en sådan film. Det är ganska tråkigt. Oftast är de mest bara roligt att se på dem, för att de oftast är fruktansvärt löjliga egentligen. Men, i vilket fall, så måste man jhu se på dem. Det är fortfarande en hyfsad underhållning. Jag och Amanda brukar kunna glo på skräckisar ihop, lite av vår grej kanske? Lite iallafall, mest att se på snygga skådisar, men vi gillar bägge två skräckisar.
För ett halvt- ett år sedan, så visade Amanda mig och flera andra en fruktansvärt skrattretande trailer om en film. En trailer som var så löjlig så vi trodde att allt var ett skämt.
För två veckor sedan snubblade jag dock över fakta om att filmen i fråga fanns på riktigt. Vilket innebar, Movienight. Filmen, Black Sheep njöt vi av en fredagskväll i soffan i Mölnlycke. Tycker man att trailern är löjlig, så ska man inte ens prata om filmen. Ojoj.
Det hela utspelar sig på Nya Zeeland, genmanipulerade får - som blir mördarmaskiner. Dessa äter upp allt och alla de kommer över, ojoj vad farliga de är. Mitt upp i alltihopa finner vi dessutom en "man", som har extrem fårfobi. Så stor så han går hos en psykolog för det. Där lullar han runt mellan alla får, livrädd. Jag menar, vem är inte rädd för får? Fast, nu är det jhu iallafall mördar får iofs. Men ändå. Väldigt löjlig film, men man måste nästan ha sett den, bara därför att liksom. 10 augusti mina vänner, då får ni gå på bio....



Men nu, så ska jag kika klart på Strandvaskaren på 4+!