Nu står det klart för mig..
Jag är en busschaufförsmagnet.
Alltid jag.
Alltid en utländsk 30 basts busschaufför.
Börjar lite lungt och fint med att bara prata.
(Här känner jag att jag måste vara trevlig..)
Sedan kommer frågorna om det är min pojkvän jag ska träffa,
varför har inte du en pojkvän? Vackra flicka.. osv osv..
(Här sitter jag med ett stelt leende och hoppas på räddning)
Igår kom den tackvare samtal från en anläng Linnea, tack.
Efter att ha suttit på ett café ett tag och pratat lite - och blivit kallade flator? Visserligen blev alla killar som satt där kallade bögar så, No big deal..
så begav vi oss till Vice Versa..
Där den sötaste killen var bartendern, sedan kom det lyckligtvis några mer..
Dans Dans Dans..
Det var kul.
Men så vänder man sig om, OCH vem står inte där?
Kille i en randig tröja, lite psyko, stirrar återigen hela kvällen..
Ja just det, psykot från förra helgen med kompis..
Dans övergår i flykt in ibland andra klungor, som förra helgen..
Lite mer sport då..
Och igår kunde jag tillochmed gå till bussen, det ni..
Mina fötter klarade det..
Fick väldigt fint beröm av Linnea:
Du kan gå väldigt snabbt för att ha så korta ben..
Mitt svar: Tja, vill man nått tillräckligt mycket så, fixar man sig det..
Träffade Kalle med co på bussen, stockholmare är konstiga varelser kan jag nu med all säkerhet konstatera..
Så min koncentration ägnades åt annat ja..
Men eftersom att jag är envis, andra är envisa..
Så vandrar man åt olika håll..
Träffade på Rickard också ja.. Spännande..
De fick äran att följa mig en bit hem på vägen från bussen..
Sen ringde jag Linnea igen..
Yes, det verkar som att jag har bytt track-person för mina
lonly promenader hem från bussar i mörkret..
Vem kunde tro det om mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar