Vad har hänt sen sist?

Här kommer en liten snabbis, bara lite urvalt - jag känner att jag har lite att catcha up som man säger. Och bilder säger ju mer än 1000 ord. Nu kanske jag är ikapp, nästan...

Fixa till syster till otroligt festliga 80-tals temat. (I did only the hair). Men fick inte följa med. Hundvakt var min roll, shysst!


"Utgången som aldrig blev" med Amanda, men fiina var vi:



När syter fyller 24, så vankas det prinsesskalas:








Jag & Amanda ska iväg på lite födelsedagsfirande, euhm.. Tanken var att vi skulle få en före och en efter bild. Men som vanligt blev det lite bråttom iväg. Men jag lyckades iallafall tjuva en bild på bara mig. Lite sötare efteråt ja?


Sen har vi lite bara random bilder här, man ska bjussa på sig själv:

Det finns alltid någon som har det värre

....

Jag känner lite att det kanske krävs en förklaring till inlägget under. Även om jag bara tycker rubriken är kul i sig. Men, nu ska ni få höra. Det är inte någon random människa, utan en kär gammal klasskamrat till mig. En klasskamrat som alltid alltid varit och hackat på mig för att jag är självupptagen, utseende fixerad och hela den faderullan. Hon var en av de två människor som fortfarande slänger iväg en liknelse av mig som en liten diss till en annan klasskompis. Och jag är fan inte sämre jag, när det ska dissas kan man väl ta en liknelse med henne. Why not. (Jag är inte aaalls långsint).

Ja, som sagt är jag ju då världens mest egoistiska och självälskande människa som inte gör annat än ser på mig själv hela dagarna och tror att hela världen kretsar runt mig. (Oohja.)
Men av alla de tre år vi gick tillsammans på gymnasiet, så kan jag ju ärligt säga att det jag tycker om henne är ju inte bättre än vad hon säger om mig. Jag har aldrig under alla mina år träffat en människa som är mer egotrippad, som inte kan prata om något annat än sig själv, sina problem, kläder, pengar, killar - äkta som vidsidanav- and so on. Herregud, umgicks man med henne så existerar man inte längre. Man blir en skugga av något som skulle kunna vara en människa, man blir två öron, eller i mitt och några jag känner's fall - en vägg. Man stänger av bara.
Och hur egotrippad än jag må vara, och jag kan väl erkänna att jag knarkar uppmärksamhet ibland, så skulle jag aaaldrig aaaaldrig någonsin låta en människa från aftonbladet ta kort på mig och ha som stil grej. Aldrig! Speciellt inte om man ser helt Hej kom och hjälp mig ut.
Vem är det som skriker efter uppmärksamhet? Jag eller hon?

(Jag känner att jag inte riktigt får ut all min känsla här, men skit samma, det räcker att skrapa på ytan ibland med..)

Haha

Jag har kommit fram till:

Att jag inte ska ha en Mac, alltid något.

Rädsla

Som väl alla redan vet är jag ju en polisdotter, dubbelt upp till och med och har väl växt upp med detta. Träffat mammas och pappas arbetskamrater lite då och då om man har varit med dem inne på jobbet. Det har aldrig varit några problem. Fram tills dess att jag blev kanske 16-17. Då slog det till. Jag blir jätte nervös varje gång jag ser en polis. Jag kan inte hjälpa det och jag vet inte varför. Det är inte som om att jag har gjort något. Eller de mig. Men jag blir rädd. Konstigt kan man tycka.
Vad hände då inte igår?
Jag har numera haft mitt körkort i lite mer än ett år, men aldrig någonsin blivit stoppad av polisen. Känns bra. Igår bestämde jag med min syster att jag skulle hämta upp henne och pojkvännen i Delsjömotet efter att jag lämnat Landvetter bakom mig. Okej, fine. Nemasproblemas tänkte jag och kör vidare. När jag ska svänga av, så är det poliskontroll i den lilla fickan vid Burger King, men ingen vill mig någonting så jag kör vidare, blinkar in till vänster och åker och ställer mig på parkeringen vid fotbollsplanerna för att vänta på syster. När jag kollar upp så ser jag plötsligt en Mc-polis ståendes bakom bilen. Bara synen av detta gör mig ju skit rädd. Tankarna flyger genom huvudet "Vad har jag gjort? Körde jag för fort? Nej? Skulle jag stannat därborta? Neej, det var ju ingen som visade något? Aaaargh, vad vill han mig?"

Självklart ska han vara en såndär machopolis med som när jag öppnar dörren ska vifta till mig med två fingrar bara. Okej, jag går dit.
"Har du ditt körkort med dig?!"
"Eeeh, aaa." Lyckas jag stamma fram och går för att hämta det och vända tillbaka.
"Jaha, vet du varför jag stannade dig?!"
"Nej"
"Har du ingen aning?!"
"Nej?"
"Nehe, vems är bilen?!"
"Pappas"
"Jaha, vad är det för bil då?"
"Eeeh? En renault?"
"Vad är det för speciellt med den då?! Har du någon last med dig?! Varför har ni galler därbak?!"
"Eh, för att vi har hundar?"
"Jassåja, hmm.. Jo, nu var det som så att jag såg dig när du skulle svänga där nere och när du blinkar så lever din lampa sitt egna liv och blinkar tillsammans med lite alla möjliga ljus."
"Jahaa..."
"Jaa, så man har ju ingen aning om vart du ska ta vägen! Men, bara för att jag fryser så tänker jag inte skriva någonting om det här. Men du får fixa det!"
"Mhm, men då kan ju du ta det med min pappa då, jag tror du känner honom, Berth Nilsson. Så kanske han kan fixa det...."
"Berth? Jahaa, jasså. Det var nästan synd att du sa det. Men, din mamma är ju också trafikpolis så hon kan väl fixa det. Han är ju borta nu."
"Ja, jag vet. Kanske hon kan. Jag kan det inte."
"Att Berth har så vackra barn alltså... Hmm..."
"Eh, tack?"
"Jaja, du får ha det så bra då. Det är ju bara för att du inte ska bli påkörd eller något som jag sa detta till dig, Hejdå!"
"Eh, hejdå?" Sa jag och gick in i bilen och satte mig igen. Vid den här tidpunkten var jag så jäkla chockad/rädd/osäker/whatever så jag skakade. När Elin kom fick då hon köra. Jag vägrade. Nu kan jag ju säga att jag har en anledning till att vara lite skraj för poliser iallafall. Människan var inte trevlig alls, innan dess att jag sa vem som var min pappa. Ska det krävas att man har en pappa som är polis? Det tycker jag inte. Han måste väl för tusan ha sett på mig att jag var osäker och inte fattade något. Vad skulle jag göra? Laga lampan själv? Ser det ut som jag kan sånt? Man kan väl bara lite trevlig om man nu inte ska skriva något om det? Åh, det irriterar mig.

Det andra som irriterar mig är att jag mycket väl vet att lampan lever sitt egna liv och att far min har lagat det en gång. Men att den nu är tillbaka. Det är någon koppling som får blinkersen att go wild. Fast bara om man håller nere bromsen samtidigt. Självklart skulle polisen se mig just när jag höll nere bromsen lite och blinkade. Great. Min rädsla kommer inte vara mindre nu. Garanterat inte.

Något annat som jag undrar över är, varför var det synd att jag sa att han kunde säga till pappa?

Klantish

Okej, datorn hade jag ingenting med att göra att den numera är trasig. Som en liten parentes kan jag ju lägga till att jag nu måste köpa en ny, en bärbar ska det bli. Säkert blir det bra. Tillbaks till det riktiga igen. Jag blir förvånad över mig själv ibland. Jag tappar alltid saker, men ingenting brukar gå sönder eller få några större konsekvenser. Men nyss, så tappade jag min kära lilla mobil i en vattenpöl. Jag såg den dyka ner mot botten för att sedan vända om och lägga sig att guppa lite skönt på ytan i den svarta pölen. Det kändes som att den låg där i en evighet. Men det var väl bara chocken över att jag är så klantig. Nu spökar den lite, belysningen funkar inte som den ska. Men jag har plockat isär den och lagt den på torkning. Förhoppningsvis så vill den komma tillbaks till mig. Jag vill inte behöva lämna in den igen. Snälla snälla fungera! Jag lovar att vara snäll!

Den vita diamanten

Det är en söt liten sak den där. Kunde få bo hos mig.

Hur kul är den då?

a) Min data vägrar att fungera och det verkar inte riktigt som om att min "svåger" kan fixa den. Jag vill ha min dator nu. Sure, det funkar väl att sitta här på Mor och Fars dator, men njae. Jag vill ha min egna med alla mina saker på.

b) När jag sitter här, så irriterar jag mig något fruktansvärt på hur dammig skärmen är och tänker riktigt irriterande tankar om den som städar här hemma. Efter någon sekund inser jag att det är ju jag som gör det. Faaan. Jag måste städa. Jag vill inte. Save me, save me (Kanske gör det snygga hoppet som vi gör på jympan till... Hjälper det?)

c) Om jag nu ska städa, som jag självklart måste. Så vill jag ju ha hög musik på. Men, då kommer vi till nästa problem. All musik är på min dator, som: INTE STARTAR. Yehej. Kanske får lyssna på typ GES eller något. Kan funka...

Folk

Ibland så får jag förfrågningar av människor som jag inte är helt säker på att vi räknas som vänner fortfarande. Eller okej vänner kanske vi kan klassas som, men vänner som aldrig någonsin pratar med varandra. Typ. Det är inte ofta jag faktiskt går med på det de frågar, men ibland får jag för mig att det kanske skulle kunna vara kul att ses igen. Vi har ju faktiskt varit vänner sen vi var riktigt små. Men, samtidigt vet jag att tiden alltid har hunnit emellan. Förändrat både mig och dem. Ingenting är som det en gång var och all den tid som passerat utan att vi pratat har också gjort att vi inte längre vet vem den andre är. Vi har inget att prata om egentligen. Utan man är istället vänner på en ytlig nivå, i just sådanna kretsar kan jag inte känna mig bekväm om jag inte har en äkta vän vid min sida.

Ett exempel var när Vanessa skulle bege sig av till Cypern. Då var jag inbjuden på avskedsfest. Visst tänkte jag, jag och Jennifer går dit. Det är lugnt. Bortsett från att Jennifer i sista stunden inte skulle med, utan att jag fick gå själv.
Jag kände inte en kotte. Eller jag vet mycket väl vilka många är, har gått i samma klass och dyl. Men känner? Nja! Är vän? Nja. Är bekväm med? Nja. Så där satt jag. Vilsen. Men jag försökte allt. Men jag kan inte trivas med Bollebygdarna längre känns det som. Men jag skaffade mig One Night Friends från Borås istället. Med dem hade jag då kul ett tag. Så jag klarade mig. Men, nja, hellyckad kväll kanske jag inte skulle klassa det som.

Ännu värre blir det av att människor tar riktigt uggahlykort på en. Okej, påstå gärna att jag är pjåskig. Men, hey! Jag uppskattar inte när folk lägger upp riktigt fula kort på mig. Okej, jag påstår inte att jag är världens snyggaste människa som har den dära snygga smala vältanade kroppen. Men det är skillnad på det och se ut som man är ett riktigt fulltfetto som har samma sjuka som Michael Jackson. Eller? Jag föredrar mina egna bilder mycket mer. Pfft! Om man ska lägga upp bilder på mig, please lägg upp bilder som iallafall är liiite normala.

Gissa vilka jag har tagit...

Härligt

Det är skönt att veta att man är uppskattad...

Ice Ice Baby

Det här skulle vi gjort för länge sedan! Det är något vi inte alls förstår oss på och självklart vill dela med oss av. Kanske kan du lösa mysteriet? Håll i er, detta har förbryllat mig sedan midsommar!

Påsk=Äta

Okej, att påstå att jag gjort mycket mer än att äta i påsk vore kanske att ljuga lite granna. Men, faktiskt, så har jag tagit lite ledigt från det med. I lördags hade vi tillexempel en liten mini påskfest. 5 pers var vi, resten kunde inte på kort varsel. Så så kan det gå. Men vi hade då kul iallafall. Och då åt jag nästan ingenting alls! Det ni!
Sen återgick vi dock till de gamla hederliga frossandet. Igår var vi även ute och åt, kött som var o så gott. Ikväll blir det Bamboo för att fira farsgubben som fyller år idag. Grattis grattis! Men innan dess, så ska vi se på film och bara ta det lugnt. Äta.

Är man snygg så är man:
Ett litet litet smakprov

Bildbeviset

Jag Lever

Bara så att du slipper oroa dig. Jag finns kvar. Men mitt internet, samt min ork till att skriva ner alla mina smarta tankar har legat nere. Men, nu finns internet. Kanske tar jag migsjälv i kragen någongång snart. Kanske snarare än vad man tror. Men troligtvis inte i påsk. För då ska jag äta. Godis, onyttigheter.

Det var allt för nu.

Hjälp Sökes!

Människor, kom igen! Jag vet att ni finns där ute. Och att ni läser här. Sorry, ni är påkomna. Kan ni inte bara vara så snälla och hjälpa mig med en liten, liten sak? Jag måste verkligen bestämma mig för vilken väg jag ska gå med mitt hår nu. Därför tänkte jag tigga lite hjälp av er. Säg vad ni tycker! Okej?
Ska det vara ljust eller mörkt? Långt ska det bli, men det tar sitt lilla tag, för jag är för feg för hårförlängningar. Så nu snackar vi färg. Come on! Talk to me!

Förra Helgen

I lördags befann jag mig tillsammans med Jennifer återigen inne i Borås och dess nattliv. Närmre bestämt på X&Y. Jag vet inte vad det är med mig och gå ut egentligen. Alltså, jag kan väl kanske hålla med om att det inte är något superdrag i Borås, men är man på rätt humör. Så kan det bli kul. Att gå ut i Göteborg känns alltid omständigt på något sätt, allt blir krångligt och det blir på något sätt svårare att få en rolig kväll, för man måste tänka så mycket. Det finns för mycket och välja på kanske? Vad vet jag. Göteborg är iallafall nummer ett för mig. Men, jaa...

Hur som helst, i Borås var jag. Jennifer hade ont i huvudet och ville åka hem. Detta kom hon på kl 00. Det blev alltså att ta 01.15 hem. Jag var inte alls på humör för detta. Inte ens i närheten. Men vad gör man väl inte för sin vän? Men, jag tog mig rätten till att bli på mitt alldeles underbart tjuriga humör och var helt insnöad i min egna gråa och bistra värld. När jag är i detta stadiet, är det inte många människor som gillar och vara med mig. Lätt sagt. Många låtsas som att de inget märker, vilket oftast gör mig ännu mer irriterad, eftersom att de oftast själva gjort något som försatt mig i denna situation. Men vissa klarar av det bra, Amanda tillexempel, jag vet inte vad hon gör. Men man kan inte vara irriterad när hon är med, inte sådära charmigt superbitch iallafall. Hon gör något. Och det försvinner. Jätte käckt. Vore bra att ha när man är i Borås.
För i Borås kryllar det verkligen av otrevliga människor! Eller, så att säga, otrevliga tjejer. Tyknare "vuxna" människor får man väl leta efter? Det är ju ett mindre mirakel att inte jag började bråka med någon, när jag nu var så himlans irriterad redan från början. De är överallt. Usch. Men det är väl tur att jag är för klen för att fightas kanske, kasta någon kommentar kan väl alla. Men jag bråkar inte. Är för rädd för sånt. Helt klart. Men i Borås kan allt ske. Bäst att se till att man inte är agro när man är där på kvällarna helt enkelt. Bitchigare jäkla tjejer. Men, jag måste säga! Jag var sjukt duktig och bad om ursäkt till en tjej som jag var otrevlig mot, bara på impuls sådär. Jag kan när jag vill. Och var hemma klockan 02.

Strange

Jag Är Ju Inte Den

Att det aldrig kan funka som jag vill. Här ville jag bara lägga upp ett gammalt klipp som jag ramlade över än en gång när jag kollade igenom mina mappar. De är så sköna. Mhm. Ja, jag kan vika flygplan om det ska vara så!

Men vi gör ett försök: Orädda killar

Darlings

Inom en snar framtid - så är iallafall tanken- ska vi renovera lite i hallen, nytt tak, nya tapeter osv. Kanske en ny garderob någonstans? I vilket fall som helst, så fick jag i uppdrag av mamma att tömma den ny befintliga - yttepyttelilla- graderoben på mina skor. Alla skor som inte används för tillfället måste jag plocka ut och bevara någonstans här uppe. Det slutade med att jag plockade undan nästan alla, endast ett par fick stå kvar, plus några fulingar. Alla mina andra små sötnosar står nu och trängs inne i en garderob här uppe. Jag känner riktigt hur de inte mår bra. De vill stå framme. Jag har iallafall umgåtts lite med dem nu och vi kom tillsammans fram till att det nog vore bäst om jag investerar i några skor till.
-The more the Merrier, sa de glatt. Struntsamma i om det är trångt. Man lär sig hantera situationen. Detta kändes så skönt för mig att höra, eftersom att det lite tar ner ångesten över att lägga en massa av lönen på skor. Så nu behöver jag ju inte känna så. Nu kan jag köpa hur många jag vill. De är ju vad som är bäst för oss allihopa. Man kan aldrig få för många skor.
Nu fightas jag bara med ångesten över att jag borde slänga ganska många skor med. Många är riktigt schletna och står innanför dörren eller ligger ute i en skohög i förrådet. De borde nog bort. Men jag har inte riktigt hjärta till det. Plötsligt förstår jag pappas invändningar mot att mamma vill slänga hans t-shirtar.
Bättre är det att fokusera på vad komma skall. Jag vet så många skor som skulle kunna sprida lite solsken bland min fina blandning av gamla som nya, som alla kan känna sig lite ensamma ibland.

Garderobs sittarna: