Varje eftermiddag infinner sig på något vis en tomhet här hemma. Inte jätte stor och påtaglig, men när man väl känner efter så finns den där. Man vet att runt 16 snåret kommer alltid pappa hem från jobbet. Då finns han här.
Det har nu gått 2,5 vecka utan pappa i hemmet. Jag har inte insett att han är borta på riktigt tror jag. Även fast vi inte har träffats på så länge så har hjärnan inte kopplat det. Frågan är om den kommer att göra det innan dess att han är tillbaka igen i December. Två månader känns som en evighet när man tänker på det. Men tiden bara rusar förbi. Även fast jag och pappa inte har den tightaste relationen eller pratar jätte mycket när han är hemma så känns det konstigt att vara faderlös i två månader. Det känns tomt när man firar sin födelsedag och pappa inte är där. Det saknas något när man tillåter sig själv att känna och tänka efter. Jag saknar honom. Jag saknar den tryggheten jag får av min pappa. Jag vet inte hur man bättre ska beskriva det. Min pappa får mig att känna mig trygg, det är inget min pappa inte kan göra eller fixa, typ. Nu är det borta. Det finns i Iran. 5,5 timmar bort. På skype. En bit av en saknas.
Men vi trotsar detta och klarar oss bra här hemma tycker jag. Visst är det mer krävande att vara två i huset med alla hundarna och allt tar ju mer tid osv. Men vi klarar det bra. För jag har ju faktiskt min mamma hemma. Hon är inte så pjåkig hon heller.
Men jag saknar dig pappa!
1 kommentar:
Anna, min lilla tjej.
Ett sent inlägg, men det har inte gått att komma åt kommentarerna förrän idag.
Nästan att man får en liten tår i ögat när man läser.......
Nu har det passerat halvtid och det är bara tre och en halv vecka kvar så kommer far hem till dig.
Klart att man saknar sin lilla tjej fast även de andra två- och fyrbenta tjejerna också.
Så snart är det som vanligt igen, så den som väntar på något gott väntar inte förgäves.
Hav förtröstan och räkna ner....
Ta väl hand om mamma och vovvar.
Skype fungerar ju i alla fall.
// Pappa
Skicka en kommentar